Anna Eriksmo

Jag har aldrig varit speciellt snabbt, utan mer av en seg jävel som lyckas hitta både andra och tredje andningen på tävling och träning. Och det är inte för att jag inte försökt. När jag tränade friidrott (medeldistans) så tränade jag bl a hopp och sprint, men inte gick det snabbare för det och någon spurtare var jag aldrig. I måndags så upptäckte jag dock något som jag aldrig upplevt förut. Det blåste väl en sådär styv bris, som det ofta gör i Skåne. Planen var först att ta ut longboarden för lite vågsurf, men jag lyckades inte få med något sällskap och ville inte gå ut själv. I stället blir det ett landsvägspass. Jag vet, alla tycker att man är dum i huvudet som cyklar när det blåser, men jag gillar det faktiskt. Både mot- och medvind är härligt att cykla i. I medvinden så går det ruskigt snabbt och i motvinden så får man känna sig ruskigt stark. För att krydda solopasset (jag cyklar helst med sällskap) så satte jag upp några strava-sträckor som jag ville ta QOM (Queen of the mountain – dvs snabbast tid) på, varav en är den klassiska Vinningebacken. Jag körde en kort uppvärmning och hade en annan sträcka som första ”intervall”, en kort men (med skånska mått mätt) relativt hård backe och jag tog i. Och som jag tog i, så mycket att jag blev helt slut efter denna korta (500 meter långa) backe. Jag har aldrig varit med om att jag lyckats tömma mig helt under en så kort tid (under en minut). Jag brukar ju ligga och humma på 1500 varv som en gammal diselmotor, å andra sidan tar jag inte slut. Det var ett ganska kort pass, drygt en timme med mycket rull emellan intervallerna, men jag kände av denna första kraftansträngning hela passet. Häftig känsla av att kanske lyckas lura fram lite snabba muskelfibrer ändå, så här när man börjar nå medelåldern. 

En annan egenuppfattning som kommit på skam den senaste veckan är min puls. Många gör pulstester för att se var de har sin maxplus och mjölksyratröskel, men jag har inte gjort det eftersom jag ändå inte planerar min träning något speciellt. För några år sedan hade jag dock ganska bra på var min tröskel låg och var min optimala arbetsnivå var. På den tiden sprang lag mest landsväg och kunde ha pulsen som riktmärke under träning och tävling. För snart fem år sedan fick jag barn och la därmed ”karriären” på hyllan. Visst jag tränade lite för att hålla mig i form och framförallt för att gå ner i vikt. Jag blev sjukt tung under graviditeten. Jag lyckades inte hålla mig så länge utan anmälde mig till en halvmara ett år efter jag fått Gunnar. Lite småfel och med allt annat ön fokuserad träning så kom jag ändå trea och sprang inte så långt från pers. Så på den vägen är det. Pulsen då? Någonting måste ha hänt. Tidigare hade jag arbetspuls på 165-175 och mjölksyratröskel på 185. Nu kunde jag inte komma upp i 150 ens. Jag tänkte att det kanske var något som hänt i och med barnafödandet och att min maxpuls måste gått ner. På ett hårt träningspass idag ligger jag på en snittpuls på 145 och kör jag intervall så är jag kanske uppe på 158. Förra veckan så körde jag dock ett snabbdistanspass på 6 km. Det här med snabbdistans och itnervaller är för mig relativt nygammalt. När jag la skorna på hyllan så slutade jag att träna obekvämt och kör bara roliga pass. I höstas så började jag ändå köra lite intervall och snabbdistans då jag vill bli lite snabbare för att kunna köra lite kortare lopp i år. Så, snabbdistans och efter många veckor av förkylningar så känns kroppen rätt seg, men jag lyckas hålla en jämn fart och snittpulsen? 170!!! Va? Maxpuls? 202. Det är inte möjligt. Jag har mao varit kliniskt död under passet. Jag inser så här i efterhand att det nog är det faktum att jag är lite lat som gör att jag inte får upp pulsen på mina vanliga träningspass. Eller lat, förresten. Fick höra att det heter ”bekväm” när man är vuxen. Det är bara barn och tonåringar som är ”lata”.

Hemma igen efter nio fantastiska dagar på Mallorca. Härliga landsvägsturer på cykel har varvta med löpning och klättring i bergen. Ett och annat äventyr har det också blivit, eller som vi säger i bergen ”ner kommer man alltid”. Ett ordspråk som tål att omarbetas lite. Alla som provat att klättra lite någongång vet att det är mycket lättare att klättra upp än ner. Visst, ner kommer man, om inte annat av gravitationen, men man vill ju gärna komma ner hel. Jag hade med min löparkompis Sara på bergsturerna och det var härligt att både få dela fina upplevelser, som när vi fikade vår medhavda matsäck uppe på toppen av Puig di Massanella, 1400 möh och kunde blicka ut över hela ön. Lika skönt var det att ha sällskap när vår planerade tretimmarstur runt Soller blev till sju då vi tvingades ta oss ner på andra sidan berget då vi inte hittade stigen ner i dalen och bara hittade stup och snår. Jag brukar alltid packa ett litet survival-kit med pannlampa, räddningsfilt, fickkniv och förstärkningsplagg. Jag brukar skratta lite åt det innan jag ger mig ut, men faktum är att jag har varit nära att behöva nyttja det fler än en gång. Senast i Chamonix då jag trodde att jag inte skulle hitta stigen ner i dalen pga all snö.

Traillöpningen har varit fantastisk på Mallorca. Verkligt teknisk terräng med mycket sten och klippblock, som jag ju gillar och fina, branta backar som är härliga att flyga utför. Flera ställen som krävt klättring vilket ger en extra krydda och några lite mer exponerade passager, tex kammen uppe på 1000 meter mellan Soller och Buyola.

En del landsvägscykling har det blivit också. Många höjdmetrar (platt kan jag cykla i Skåne) och trevliga sällskap med många nya cykelkompisar. Här har jag också fått träna på lite nya saker, framförallt utförskörning. Min cykeltränare, Robban, har lärt mig hur jag ska lägga ner cykeln i kurvorna och förflytta tyngdpunkten för att få stabila svängar. Därefter är det bara att köra avslappnat och lite på förmågan. Det har funkat riktigt bra och det känns säkert även om det går riktigt fort. Klättringarna är också roliga och jag har fått lite välbehövlig utmaning där av en Höllvikencyklist som jag nog kommer att få tampas med i sommar. Långa pass har det också blivit. Alla pass har varit längre än jag någonsin cyklat förut och då har det dessutom varit ansenligt med höjdmetrar. Eftersom jag haft både min massör och min naprapat med mig så har jag dock haft riktigt bra förutsättningar till återhämtning mellan passet vilket varit tacksamt.

Det bästa med resan har varit att få dela så många fina upplevelser med så mång härliga människor, många av dem som jag träffat för första gången. Längtar redan till nästa träningsläger.

Allting i Spanien tar längre tid än i Sverige, det vet alla. Manana, manana, liksom. Nu har jag varit på Mallorca i fyra dagar. I går och idag blev det cykelpass. I går skulle vi köra ett 3-timmars förmiddagspass då jag hade tänkt springa lite på em. Det blev ett 6-timmarspass. Väldigt fint och många fina höjdmetrar. Platt kan jag köra hemma. Någon löpning blev det däremot inte. Idag lämnade jag cykeln hemma på hotellet och tog med mig Sara. Skillnaden mellan Sara och mig är att hon insett att hon inte kan orientera. Själv lever jag fortfarande i förnekelse. Vi utgick från Soller och tog oss upp GR221 som är den klassiska leden här i bergen på Mallorca. Först ca 6 km rakt upp längs en stenbelagd stig, ca 10% lutning. Fick kämpa för att hänga med Sara som sprang med pigga ben.

Därefter tog vi av från den klassiska leden då vi skulle göra en rundvandring tillbaka ner till Soller. Nästa del var en magnifik kamlöpning längs med Serra D’Alfabia på 1000 meters höjd, med Puig Major (öns högsta punkt) i fonden. Terrängen var stenblock och bergshällar och vi scramblade mest och fick frisoloklättra på något ställe. Nu hade vi varit ute i tre timmar och skulle bara ner till Soller som vi såg nere i dalen.

Här gick något fel, vi hittade inte stigen som skulle ta oss ner och försökte några gånger längs någon djurstig eller liknande men hamnade bara vid stup som inte gick att forcera. Tillslut vände vi upp pch tog en liten privat väg ner på andra sidan berget. Det känns aldrig bra att komma ner på andra sidan berget. Jag tänker på när Reinhold Messner klättrade Nanga Parbat (ni som inte läst om det. Gör det!) dock kändes det som att vi efter sex timmar borde försöka hitta tillbaka till civilisation. Proviant och vatten var på upphällning, likaså humöret. Tillslut kom vi ner på allmänn väg, ungefär i mitten av stigningen upp mot Coll du Soller. Här hade jag ju cyklat i går. Kändes sådär att behöva springa där idag, men ändå skönt att veta var man var. Vi hann upp till fiket på toppen en(!) minut innan de stängde och kunde fylla på förråden. Sen fattades oss bara varsin cykel så vi hade kunnat rulla ner mot Soller igen. Där satt några tyskar och ölade och vi övervägde att sno deras, men vågade ändå inte. Vi sprang ner en bit och sen fick vi lift av två spanjorskor, varav den ena också taillöpare. Sju timmar efter starten var vi tillbaka vid bilen. I morgon ska vi försöka oss på någon lite mer etablerad led. Manana, alltså :-)

Denna vintern går till historien, inte mindre än åtta veckor har jag varit förkyld av vad jag tror är fyra olika virus. Sjukt irriterande då jag precis när jag blev sjuk första gången skulle gå in i en ny träningsfas och från att ha fokuserat mer på teknik och snabbhet, börja bygga upp uthållighet. Av detta har det inte blivit något, i alla fall inte med kvalité. Har försökt plåga mig igenom något långpass, så där halvt frisk vilket varit en psykisk utmaning utan dess like. Känts som att jag sprungit tio mil. Minst!
Förra veckan hände däremot något. Det började bra på måndagen där jag hade tänkt köra ett MTB-pass i promenadtempo i vårsolen, då halsen inte var riktigt OK än även om kroppen kändes fräsch. Dessbättre fick jag trevligt sällskap som utmanade mig på de tekniska delarna och jag klarade flera passager som jag inte klarat tidigare. Satte några hopp i downhill-banan i full fart också (tidigare har jag alltid bromsat inför hoppen). Fick pressa mig tekniskt för att hänga med, vilket var bra och det kändes som att jag tog ett steg i utvecklingen.
Vårvädret höll i sig under veckan och det blev en extremt fin vårdag på Kullaberg, fint långpass till fots i vårsolen och därefter ett ”riktigt” bad i Mölle. De som känner mig vet att jag vinterbadar året om, men ett riktigt bad är lite mer än ett dopp. Extra skönt att kunna soltorka utan att frysa.

I söndags var det dags för en härligt MTB-runda i skogen. Vi blev ett skapligt gäng med flera vassa tjejer och killar (eller ärligt talat så var det bara vassa cyklister, och så jag då J ). Fick äran att guida gänget en stund och då jag inte ville vara den där ”långsamma” och bränna mina chanser att få cykla med dem igen så fick jag ladda lite. Lite för mycket tydligen, då det klagades lite bak i ledet. Nåja, det gjordes väl mest för att vara snäll mot mig. Uppskattas! J Totalt tre timmar blev det på hjul och så en lite lugn joggingtur efter det i väntan på att sonen skulle komma ut för sin MTB-träning. Ytterligare två timmars ”vallning”, behöver jag nämna att jag däckade kl nio på kvällen? :)
Äntligen! Skönt att vara frisk och kunna köra på igen!! Nu blir det lite lugnt i veckan för att vila inför träningsläger på Mallis som börjar på torsdag. Tio dagar landsvägscykling, traillöpning och kanske lite vågsurf.

Man hör ibland om bergsbestigare som vill ”erövra” och ”besegra” berget. Liknande inställning finner man bland en del som tävlar i några av de (individuell) sporter som jag håller på med. Jag gillar inte riktigt den inställningen, det känns som att naturen är emot oss. Det är väl snarare så att man erövrar sog själv på naturens villkor? Jag brukar också tänka att det är befängt att tro att vi ska kunna erövra naturen. Det har visats sig gång på gång att vi inte kan det, inte minst på berget. Nä, jag brukar tänka att jag har naturen med mig, inte mot. Jag blir ett med den och utnyttjar berg, skog, hav och väder för att berika mina upplevelser. Det kan vara att se soluppgången i en perfekt ”barrel”, men lika gärna ett stenhårt cyclocrosspass, i mörker, regn och kuling. Det som händer i naturen berikar min upplvelse och variationgör att det aldrig blir tråkigt.

Samma tänk går att applicera på de människor som finns runt oss. En del ser dem som motståndare som man ska besegra, på tävling och ibland även på träning. Jag brukar försöka se dem som medtävlare. Det blir roligare, för om jag själv inte når framgång så finns det garanterat någon medtävlare som gör det och som man kan glädjas med. Jag tycker att det här begreppet med medtävlare är extra tydligt inom trailrunning. Killian Jornet beskriver en episod i ett lopp i Schweiz där han och två andra ligger i täten, när ledaren plötsligt snubblar och faller. Killian stannar och sträcker ut sin hand. I detta läge hade han enkelt kunna springa ifrån och ge sig själv ett försprång, men i stället hjälper han sin medtävlare. Detta är ändå en världscuptävling och rimligt viktigt för honom, ändå gör han den prioriteringen. Detta gör att jag älskar den här sporten. Det finns också en gentlemannaanda. När jag sprang VM i somras så hade jag ett riktigt tungt marathonlopp, men sista sex kilometrarna hittade jag ny energi och drog en klunga nedför en teknisk stig. Mot slutet så blev jag ändå trött och då var vi två kvar, jag och en ung fransman. Det var kanske en kilometer kvar av loppet och han vägrade springa om mig. Han ville att jag skulle gå först i mål av oss två, eftersom jag hade dragit. Jag menar, det är ändå VM och han var ung, typ 20-års åldern. Detta gjorde mig aldeles varm och vi fick dela den fina stunden tillsammans.

Så, är du med eller mot?

Från och med nu kommer min blogg att finnas här. Är man intresserad av gamla blogginlägg så finns de att läsa på http://blogg.eriksmo.se

Träna.nu spänner över en bredd av aktiviteter som passar mig, då jag inte bara håller på med löpning även om det är min huvudsakliga aktivitet och vi delar också visionen om att få fler människor i rörelse. Därför har jag valt att lägga min blogg här.

Att få folk i rörelse ja. Personligen är min filosofi att det ska bygga på glädje. Hitta något du gillar, för då blir det av, annars blir det ett måste som man kanske klarar av att tvinga sig till fram till första motgången: missat bussen till träning, du blir sjuk eller skadad. Sen är det kört och man kommer inte igång igen. Nä, hitta något du gillar och jag tror att det finns något som alla kan gilla. Men man behöver också ge det en chans. Du vet hur barn ibland säger att de inte gillar någon mat de aldrig provat? Vi har ett inbyggt motstånd mot nya saker (för att skydda oss). Man säger att man behöver prova en maträtt 14 gånger innan man kan säga om man tycker om den eller inte. Det krävs en viss tillvänjning. Testa samma med träning. Gillar du der fortfarande inte? Testa något annat. Till slut hittar du något som gör dig lika lycklig som det gör mig att få vara i bergen eller havet och springa, cykla, klättra, surfa och simma.