Varning för långt inlägg.
Inspiration till att springa har saknats mycket denna vår och sommar, förmodligen delvis en ond spiral av att jag var förkyld konstant från januari till april, tappade form och kände mig långsam och dels att cyklingen varit det som inspirerat och därmed dragit tid. Inför säsongen hade jag dock planerat att springa Dolomites Skyrace som är ett lite kortare skyrunninglopp än de jag sprungit tidigare, ”bara” 22 km och också Dolomites Vertical-KM som är det brantaste av de VK-lopp som ingår i världscupen, enbart 2,5 km på 1000 höjdmeter. Jag har aldrig tidigare varit i Dolomiterna men under flera år velat springa dessa lopp, men de har krockat med andra tävlingar ochdessutom har jag inte känt mig tränad för så korta (läs snabba) lopp.
En veckas semester planerades därför in i Italien, med de båda skyrunningloppen på schemat och hel del landsvägcykel. Jag valde att bo i Merano, en otroligt mysig ort väster om Bolzano, tillsammans med ett gäng traillöpare och swimrunners från IS Göta, varav några sprungit loppet tidigare och kunde ge värdefulla tips, och framförallt härligt sällskap.
Med väldigt lite löpträning under se senaste månaderna så hade jag inga förväntningar på topp-resultat, utan försökte i stället försöka fundera på vilken känsla jag ville ha. Jag resten ner på torsdagen och vertikalen skulle gå fredag morgon. Jag flög till München och hyrde bil, tog vägen förbi Canazei, där tävlingarna skulle utgå från, för att reka lite och hämta ut nummerlapp. Hade faktiskt vilat och laddat ordentligt och känslan jag ville ha i vertikalen är att gå ”all in”. Ta i allt jag har, och ta ut mig fullständigt. Detta har jag aldrig gjort på en löptävling innan, jag vill ofta ha det lite ”bekvämt”, men tänkte att jag ska träna mig i att ”ta i”, lite samma känsla som jag är ute efter i cykeltempo, dvs önskan om att kräkas, tunnelseende, minnesluckor och avsaknad av färgseende. Jag körde från Merano till Canazei tidigt på fredag morgon, lyssnade på en av mina favorit-spellistor på Spotify, såg soluppgången över bergen precis vid gränsen mellan Alperna och Dolomiterna och fick en sån underbar känsla i kroppen. Superladdad! Man startade i grupper om 20 löpare och planen var att gå ut hårt från start. Jag fick sällskap av en engelsman, vi drog ifrån restan av vår grupp och vi följdes åt nästan hela loppet. 1000 höjdmeter på 2,5 km är sjukt brant. Jag sprang så fort det var fysiskt möjligt men gick säkert 75% av banan. Jag kom in i en bra rytm och sprang/gick om väldigt många som startat tidigare, kände mig stark och trängde bort alla tankar om smärta. Mot slutet fick jag lite extra krafter och sprang de sista hundra metrarna trots en lutning på ca 50%. Planen var att inte ha något kvar när jag gick i mål och det lyckades. Jag minns inget av den sista biten och föll ihop efter målgång, kunde inte röra mig på uppskattningsvis tio minuter utan bara låg där i gräset. Jag har aldrig varit så trött efter varken träning eller tävling, inte ens när jag höll på med boxning. Sjukt nöjd med att ha lyckats med min plan, att verkligen ta ut mig. Innan tävlingen visste jag inte ens om jag skulle kunna, nu vet jag. Resultatmässigt tog jag en 23:e-plats (av 300 startande kvinnor), endast 3 min efter Emelie Forsberg, vilket känns grymt bra då hela världseliten var på plats och jag dessutom hade några av dem efter mig. Men känslan var det viktigaste och det är den jag har med mig nu efter loppet.
Efter en pizza-lunch så blev det lite cykling. Då jag ändå var i Canazei passade jag på att köra Passo Sella, från både Canazei, ner till andra sidan till Val-Gardena och så tillbaka. Två fina backar på ca 11 km var med snittlutning ca 7%. HC resp Cat 1, för de som är cykelnördar.
Rätt sliten på lördagen så tillbringades hel dagen i Merano på themebadet där. Benen kändes som spagetti och jag var lite orolig för Skyracet som skulle gå på söndagen. Inte kändes det bättre söndag morgon. Var på plats i Canazei i god tid för uppvärmning, dock till ingen nytta, benen gick inte att springa med i uppvärmningen så det fick bli en snabb promenad. Jag övervägde faktiskt att inte ens starta, men tänkte att jag ändå ville se banan. Bara jag tar mig upp på toppen så är det bara nerför sen och det klarar jag. Som tur var fick jag tips om att ta stavar. Vi var över 2000 startande och jag stod i andra startled (seedad, tydligen). Gick ut lugnt och tänkte bara att jag ville ta mig runt och njuta av dagen, vädret (som var fantastiskt), utsikten och stämningen. Som vanligt i italienska lopp är det folk längs banan och härlig stämning. De första 10 km går rakt upp, och vi skulle avverka ca 2000 höjdmetrar. Första vätskekontrollen var vid toppen av Passo Pordoi (en klassisk Giro d’Italia-bergsetapp), men då har man inte ens kommit halvvägs. Därefter börjar den riktigt branta klättringen upp mot Piz Boe, toppen. Även om jag tog det lugnt och benen från början inte funkade så kände jag mig stark i kroppen, kunde utnyttja stavarna bra och efter ett tag började jag plocka placeringar, vilket ger ett skönt självförtroende. Känslan jag ville ha var ändå njutning så jag tog inte i det där allra sista. Jag ville ha lite krafter kvar för att kunna ha en njutbar nerfärd. När man kommit upp på toppen så springar man som på en högplatå på bergshällar och klättrar lite via ferrata med utsikt åt alla håll. Underbart! Nerförslöpningen från toppen är också det mest underbara jag sprungit. Sjukt brant, speciellt i början, ca 30-50% med ömsom klipphällar och ömsom sten/grus. Det blev lite som att åka skidor på gruset. Sååå roligt!!! Även om löpträningen uteblivit så har jag tränat en del teknik och balans och det hade jag nytta av. Kunde plocka många placeringar utför också och det gick i en hejdundrande fart. Jag har inte haft så roligt på länge under en löpning. Jag ramlade en gång, men lyckades min vana trogen lindra fallet genom att landa ”rätt” och det var bara att köra vidare. Behöll njutningskänslan hela loppet och pushade aldrig på det där sista. Loppet var en ren och skär upplevelse och jag korsade mållinjen med ett leende på läpparna. Placering 34:a i ett väldscuplopp är det sämsta jag haft, men känns ändå bra då det var 600 startande damer och förutsättningarna var som de var. Men känslan, vilken lyckokänlsa det var. Och benen, jo de hade visst vaknat nu. Hängde lite i målfållan men sen blev det dusch, pizza och lite häng. Eftermiddagspasset blev på cykel och tanken var att ta sig upp på Passo Pordio. 11 km och 6-7% lutning. Detta är en riktigt klassisk stigning och nu hade benen vaknat och eftersom jag tagit det lite mer njutbart under förmiddagen så tänkte jag ta i lite nu, så jag körde hårt från start, och benen svarade! Härlig känsla när kroppen bara känns så där stark. Lyckades få till 7:e snabbaste tid på Strava på denna klassiska sträcka(!) Två härliga dagar i Dolomiterna, men nu var det dags för Alperna.
På måndagen stod Stelviopasset på schemat. Planen från början var att köra den från båda sidorna, men kroppen var lite sliten så jag fick nöja mig med att köra den från den klassiska östra sidan. 24 km backe, jag har aldrig ens kört en backe som är hälften och de längsta var de tre jag körde i dolomiterna. Ja, det skulle ta lite drygt två timmar men jag valde att ta det lite lugn, kroppen var som sagt sliten och nu ville jag bara njuta. Efter ett tag kommer man upp ur skogen och får se glaciären och toppen Ortler, som den brittiska bergsbestigaren Edward Wymper, beskrivit som den vackraset i alperna. Mer om Wymper senare. Perfekt väder och ingen snö på toppen och hela 12 grader. Om jag tog det lugnt uppför så stod jag på lite mer utför (2a snabbaste tid i år!).
Efter en ”mellandag” så var det på tisdagen dags för en långtur. Jag valde nog årets varmaste dag, 43 grader i skuggan, för att köra långpass. Fick dock en väldigt fin tur, 12 mil och drygt 6 timmar, nästan 4000 höjdmetrar. Tog det väldigt lugnt i cyklingen, utom i utförsbackarna där jag återigen satte väldigt snabba tider. Fina öppna kurvor och lite trafik bjuder in till inspirerad utförskörning och det är så roligt. Man tror att fartvinden ska kyla lite, men icke i denna värmen, fortfarande i 60 km/h så känns vinden varm och man svettas… På kvällen denna varma dag så upplevde jag veckans höjdpunkt. Att få träffa Reinhold Messner live, in person! Denna levande legend, som för de som inte är insatta i ibergssport, är den största alpina bergsbestigaren genom tiderna. Förste man att klättra över 8000m utan syrgas, först att bestiga Everest utan syrgas och att göra solobestigning av Everest i alpin stil. Först att bestiga alla 8000m-toppar och massa andra bedrifter. Han har ett bergssportmuséum utanför Bolzano och kvällen avslutades med att han satt och berättade gamla klätterhistorier vid en öppen eld. Bland annat berättade han om förstabestigningen av Matterhorn, där då tidigare nämnd Wymper då var den första att bestiga toppen. Riktigt inspirerande och intressant att höra hans historier också då om egna bedrifter och då att få sitta där bara några meter ifrån. Man är kanske för gammal för att ha idoler, men jag blev så klart starstruck.
En härlig tävlings- och träningsvecka avslutades med ytterligare thermebad, denna gång i Erding, precis i närheten av Münchens flygplats. Vila, onsdag, torsdag och fredag, enbart lite lätt simning för att hålla igång kroppen. I går lördag var det dags för SM i triathlon över halv Ironmandistans, där jag var anmäld i min Mastergrupp 35-39 år. Min tredje triathlon blev alltså ett svenskt mästerskap. Jag hade aldrig anmält mig om jag inte trott att jag kunde vinna och lite kaxigt sa jag till vår klubbordförande Üwe inför loppet, som trodde att jag skulle köra seniorklassen, att jag hellre tar guld i Master än blir femma i senior. Well, en guldmedalj är dock aldrig bara att hämta. Värmde faktiskt upp ordentligt inför simningen för att kunna gå ut hårt utan att tappa andan och det lyckades, simningen gick väldigt bra och jag kände mig stark. Blev chockad när jag såg att jag kom upp på precis 36 minuter, typ 3-4 min snabbare än jag förväntat mig. Cykelbanan bjöd på många höjdmetrar och det borde passa mig. Fick dock en väldigt dålig känsla på första varvet (av fyra) och kände mig långsam. Blev omcyklad av flera i min klass och det kändes allmännt kasst, svag liksom. Funderade på om jag kunde hitta på någon bra ursäkt att bryta, men kom på att jag ju inte gillar att bryta. I början av andra varvet så sa jag till mig sälv att skärpa till mig och det gick bättre. Sen kom regnet och i takt med att vädret blev sämre så förbättrades min cykling, framförallt i de branta och snäva svängarna i utförslöporna kunde jag ta mycket tid på de andra och var snart ikapp och förbi flera av dem. Alpkörningarna gav utdelning, fast åt andra hållet. Ut på löpningen var jag ändå över 14 minuter efter ledaren och Üwe ville inte ens berätta hur mycket efter jag var. Jag kände mig dock ganska trygg i att jag borde kunna plocka en del under löpningen och efter första varvet har jag tagit in 6 min och då började jag få lite backtider, dessutom mötte man varandra flera gånger och jag kunde själv räkna ut att jag tog in en del. Räknade lite på det och insåg efter ett tag att jag nog skulle klara det men att det skulle bli knappt. Jag funderade under hela löpningen på en artikel som jag läst tidigare i veckan och som gjorde gällande att det som skiljer de som vinner från de andra, alla annat lika, är hur mycket smärta man är villig att stå ut med. Jag funderade lite på hur mycket smärta det kan vara värt att vinna svenskt mästerskap, och kom fram till att det fick göra ganska ont. Stärkt av upplevelsen i Italien av att jag faktiskt klarar av smärta så valde jag att hålla ett högt tempo genom hela löpningen och med ca 3 km kvar går jag om ledarinnan och ökar, vinner till slut med över 4 minuter. Jag hade innan tävlingen förutsatt att jag skulle ha en bra chans att vinna, men hela tävlingen var en berg- och dalbana, med bra simning, cykling som nästan fick mig att bryta och en löpning som gick bra, men gjorde ruskigt ont. Känslan var att vinna till varje pris, ett silver hade jag inte varit nöjd med. Jag vann min klass och var, inte femma men åtta, totalt, vilket jag är väldigt nöjd med. Som någon sa, de andra tränar ju faktiskt triathlon.
Tre tävlingar, tre känslor. Känslan av att helt ta ut mig, känslan av njutning och känslan av att vinna till varje pris. För mig är känslan det viktigaste och jag tycker att det är underbart att kunna ha så olika känslor i loppen. Mångfalden berikar mitt tävlande och det gör att jag kan tävla i sporter som jag inte är så bra i, som jag skulle kunna vara om jag tränade för dem. Nästa helg är det x-cup och mountainbiketävling. Känslan jag är ute efter? Att bara ha roligt i skogen och utmana mig själv. Det finns en känsla för varje tävling och det är den jag jagar.
