I min ungdom höll jag på med friidrott och när jag var i 13-års åldern fick jag vid ett tillfälle problem med hälsenan. Eftersom jag (redan då) var träningsnarkoman så var det här med vila inte min melodi. Jag lånade min pappas gamla räser, en Peugeot från 70-talet med lädersadel och ni vet sådana där steglösa växlar. Även om det varken fanns garmin eller strava på den tiden så märkte jag nog att jag hade viss talang för detta med cykel (vilket jag aldrig haft för löpning där jag är en ren ”träningsprodukt”). Det fanns en runda som är 33 km som jag cyklade på 1:10 redan andra gången jag provade. Det här med cykling var dock bara rehab för min del och har aldrig tyckt att det var speciellt roligt. Vid något senare tillfälle fick jag problem med behinneinflammation och började då att springa i vatten. Eftersom det är väldigt tråkigt så varvade jag med simning, även det blev då rehabträning. Simning och cykling har jag därför alltid uppfattat som tråkiga aktiviteter. När jag flyttade till havet så började jag dock simma för skoj skull och i slutet av förra sommaren så upptäckte jag ju att cykling faktiskt kan vara roligt, speciellt om man tävlar i det. Tanken på att göra triathlon har funnits ett tag, men jag har haft en massa ursäkter; kan inte simma tillräckligt bra, har inte rätt utrustning, jag tycker inte att det verkar roligt att cykla själv i 9 mil (eftersom man inte får drafta), växlingarna känns stressiga och inte kan det vara kul att springa efter man cyklat (vill ju springa på ”pigga” ben när det är tävling). En del av motståndet har bestått i att jag utifrån upplevt att det är ett större tidsfokus inom triathlon än tex inom traillöpning och cykling där man inte kan jämföra tid eftersom det är så många andra parametrar (taktik, terräng etc.) och en del av motståndet kommer då av att jag har en ganska bra bild av vad jag ”borde” presentera och är rädd att inte leva upp till förväntningarna som jag själv har.

Efter att ha tagit tag i några av mina ”motståndare”; tränat simning lite mer kontinuerligt, skaffat ”rätt” utrustning så tänkte jag ändå att denna säsong, som är en ”prova på”-säsong för mig så ska jag nog göra en triathlon i alla fall så jag anmälde mig till Sövde halv-Ironman (1,9km simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Att jag är med i Heleneholms Tri team hjälper också till då det är så många trevliga och duktiga triathleter på alla nivåer och en väldigt härlig och prestigelös stämning i klubben. Man blir inspirerad och glad.

Någon direkt träning inför detta har jag inte gjort. Det har inte blivit så många långpass, inga brick-pass (om man undantar Klippan Duathlon där jag provade att springa efter cykling) och ingen träning på växlingar. Löpningen har legat på latsidan sedan mitten av april pga inspirationsproblem, men cyklingen har fått ta desto större utrymme och den allmänna formen har varit på uppåtgående. Jag valde att (faktiskt) försöka toppa formen till denna tävling. Normalt har jag svårt att sitta still och avstå träning, men nu gjorde jag ett bra försök och dagen innan så kändes det riktigt bra. Jag lyckades t.o.m. få till en riktig skittävling i onsdags (Allinstempo utan uppvärmning och på dåligt humör). Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag helst vill ha en ”dålig” uppladdning för att tända till ordentligt. Så allt kändes så bra det kunde och jag var också riktigt nervös, vilket är bra då jag ofta är lite för lugn.

Jag såg till att vara vid start i god tid innan så att jag kunde reka alla växlingar och få koll på alla grejer. Allt kändes bra inför simstarten. Jag var dock lite orolig för hur det skulle vara att simma med 249 andra. Man har ju hört om att man blir nedtryckt, översimmad och kan få smällar etc. Starten går och jag springer i vattenet. Det är lite trångt i början och visst händer det någon gång att någon av misstag simmar över en. Man ser ingenting då vattnet är grumligt, men det är inte alls så farligt som jag trodde. Efter ca 200 meter hittar jag min rytm och ligger ganska lugnt. Tanken är att simningen inte ska ”kännas” och ärligt talat så simmar jag sällan snabbare när jag ”tar i”. Bättre då att fokusera på tekniken och rytmen. På andra varvet (av två) så känner jag dock att jag kan ta i lite mer och simmar om flera medtävlare. Är inställd på att simningen ska ta drygt 40 min och att bytet ytterligare några minuter och om jag är ute på cykeln efter 45 min så är det bra. Blir smått förvånad när jag inser att simning plus bytet gått på 40 min (och tänker att klockan nog går fel). En bra känsla får jag av detta inför cyklingen, som ska bli dagens roligaste del, är det tänkt. Jag har provkört banan och gillar att den är ganska kuperad. Det blir lite variation i det annars monotona att cykla själv (då man inte får drafta). Det blåser ganska rejält och är mest kantvind och motvind, känns det som. Jag kan trycka på bra, men det går inte så fort som jag tänkt. Det första varvet (av tre) snittar jag 32 km/h, andra är jag nere på 31,5 och sista strax under 31. Cykeltiden blir drygt 2:55. Okej, men jag hade hoppats på bättre. Nåja, jag har ”hållit ihop” det, inte gjort några misstag och inte haft några tekniska bekymmer. Löpningen är jag väldigt osäker på. Dels för att jag knappt tränat löpning på två månader och dels för att jag inte har någon känsla för hur det ska kännas efter 90 km cykling i Z-position. När jag kliver av cykeln känns benen som spagetti, men när jag bytt skor och kommit ut på löprundan så känns det genast bättre. Försöker fokusera på att hålla hög frekvens. Steglängden kan jag inte göra något åt. Löpningen är en trailinspirerad bana som mest går på stig och så lite asfalt. Någon backe är det också. En väldigt fin och trevlig löpbana som man springer fyra varv. Tittar ner på klockan och ser att jag håller 4:10-4:20-tempo. Klart bättre än jag hade väntat mig. Efter någon kilometer passerar jag trean i loppet och löpningen känns grymt bra. Jag passerar väldigt många andra också och under löpmomentet så är det bara en löpare som passerar mig. Det är stundtals väldigt smalt på stigen men alla flyttar på sig när det märker att det kommer någon snabbare bakom, t.o.m. de konkurrenter som jag tävlar emot och de som orkar hejar på. Vilken härlig känsla, precis som det brukar vara på traillopp. Jag som trodde att triathleter bara fokuserade på tävling, tider och sin egen prestation. Så fel jag hade. Jag får back-tider av mina klubbkamrater och tar in på täten, är bara minuter efter och vet att jag springer mycket fortare. Sista varvet inser jag dock att avståndet förmodligen är för stort. Jag siktar in mig på att göra en bra tid i stället och hoppas komma under 5:20. Går till slut i mål på 5:14 vilket jag är väldigt nöjd med. Löpningen klarades på 1:33 (totalt 7:e bästa tid av alla 250 startande) vilket jag är väldigt förvånad över. Innan loppet såg jag mest fram emot cyklingen, men under tävlingen var det löpningen som var roligast. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Bäst var alla klubbkamrater som hejade på mig. Det gav mig så mycket energi.

Jag gjorde den här tävlingen mest för att jag var nyfiken på att vad jag skulle kunna göra när jag sätter ihop simning, cykling och löpning och dels för att många andra också verkar nyfikna. Simning är kul, men jag gör det helst utan stimmet. Cykling är hur kul som helst, men jag gör det helst i grupp eller kortare tempo. 9 mil solo är nog fortfarande inte min grej. Löpning vill jag helst göra på ”pigga” ben och det verkar som att piggheten inte skadas av att simma och cykla innan. Slutsatsen är att det faktiskt är roligt och trevligt med triathlon, mina fördommar har kommit på skam både om sporten och om människorna. Jag tycker dock fortfarande att riktigt utmanade trail/skyrunninglopp och ”vanliga” cykeltävlingar är roligare, men det blir säkert någon mer triathlon. Variation förnöjer.