De senaste veckorna har gått i ett. Tävlingar hela tiden, i snitt två per vecka. MTB, time trial, GP-lopp och Linjelopp. Sen har det varit fullt av en massa andra aktiviteter, filminspelning (kommer inom kort), föreläsningar, open water-premiär och en massa annat. I stället för att skriva om allt detta ,finns gott om inlägg på min facebook om man är intresserad (facebook.com/annaeriksmo), så tänkte jag skriva om de två mest inspirerande och roliga saker som hänt. Cykeltävlingarna i all ära, jag älskar att tävla och jag har lärt mig en massa nytt de senaste veckorna och nått personliga framgångar, men det finns annat här i livet.

Det roligaste som hänt på cykel var i onsdags då jag var med på Onsdagsspurten för första gången. Upplägget är att man samlas och cyklar tillsammans. Vid sju ställen så råder ”fri fart” mellan förutbestämda punkter, s k ”spurter”. Dessa är olika långa och det är inte alls den starkaste och snabbaste cyklisten som vinner, utan man måste ha taktik och iskyla. Flera av åkarna kör i team, där teamen kan dra fram varandra. Mellan spurterna samlas man ihop och cyklar tillsammans fram till nästa. Vi var ca 25-30 pers på denna premiärtur för året, varav fyra tjejer. Jag är inte speciellt explosiv, även om det blivit bättre sedan jag började cykla och det här är perfekt träning för mig. Eller träning, visst är det tävling också J Första spurten går och jag ligger för långt bak. Har inte riktigt koll på var starterna går. Kämpar på men kommer inte ifatt Jessica och Helén där framme. En tredjeplats blev det iaf. Spurt två, nu håller jag mig framme och ger järnet från start. Klassiskt misstag ska det visa sig, håller inte hela vägen och slutar fyra (sist). Tredje spurten, nu tänker jag vara lite mer kall. Tar hjul på en av herrarna och får bra fart, går om och trampar på. Detta är en av de längre sträckorna och jag tänker att tempobenen ska få jobba lite. Spurten avslutas i en uppförsbacke och det är min melodi. Yes! Först upp! Spurt fyra får i rak motvind. Här gäller det att vara taktisk, lägger mig på hjul tills en av herrarna väljer att gå ifrån. Jag hänger på och börjar lukta pallplats bland herrarna och trampar på. Icke – här kommer en klunga med några grabbar och bara svischar förbi. Nåväl, en till spurtseger. Femte spurten ligger jag väl framme och tar hjul, går ut själv efter ett tag och drar hem min tredej raka. Spurt nummer sex är den längsta och den går också i rak motvind. Ingen! Vill gå upp och dra. Jag lägger mig som tvåa och vi rullar väldigt lätt. Plötsligt säger killen som är bakom mig att vi har femtio meter. Shit, det här är vår chans, tänker jag. ”Vi kör!” säger jag. Vi är nu tre stycken som turas om att ta förning, vi rullar i snabb takt och hjälper varandra. Efter att tag tappar vi ledaren och efter ytterligare ett tag ligger jag solo som tvåa. Börjar känna att nu är det väl ändå dags för en pallplats i herrklassen. Icke, där kommer de igen, med 50 meter kvar. Inga damer dock och jag har tagit min fjärde seger. I sista spurten ligger jag alldeles för långt bak. Vad värre är så har jag slut på växlar. Efter ett bra tag inser jag att jag cyklar på lilla klingan. Ha ha, även det ett klassisk nybörjarmisstag. Blir trea och totalt samlar jag flest poäng för kvällen, även om vi tjejer hade lite svårt att reda ut begreppen efteråt. Riktigt tight blev det tillslut med Jessica och Helén endast en respektive två poäng bakom. Riktigt härligt med onsdagsspurt. Det jag gillar är att det är så härlig och trevlig stämning under hela turen, men under själva spurterna så är det tävling och då växer hornen ut. Precis så gillar jag det. Jag vill kunna slappna av emellan och ha skoj, men vill inte heller låtsas att tävlingsmomentet inte finns där.

I förra veckan var jag i Åhus och höll inspirationsföreläsning för team Nordic Trail där. Jag träffade en cool och stark kvinna, Kristina, som undrade om jag kunde träna lite med henne. Jag har aldrig agerat coach tidigare på det här sättet och eftersom jag oftast har dåligt med tid så är det inget jag tänkt på att göra, men Kristinas mål och utmaning var nåt som föll mig i smaken. Hon ska springa Tierra Arcitc Ultra, 120 km mellan Nikkaloukta och Abisko, i sommar och jag har gjort förlagan till detta, Fjällräven Classic. Vi bestämde två tillfällen och i går, söndag, körde vi första. Vi träffades i Skäralid för att njuta av Söderåsens fantastiska nationalpark. Fokus var på teknik och teori. Vi körde teknisk stig, backe upp och ner, off-trail och lite annat smått och gott. Tre timmar, varav två timmar effektiv tid och sedan en teorigenomgång, träning och själva tävlingen. Kristina är full av energi och har ett fint löpsteg och en naturlig kärlek till löningen, vilket inspirerade mig. Dessutom är hon stark och snabb och jag fick absolut inte ligga på latsidan. Har faktiskt träningsvärk i låren idag. På ett sätt kan jag nästan glädjas mer med andras framgångar och det ska bli superspännande att följa Kristinas väg fram till målet.

Tävling är roligt, men det är inte allt!