Det är ditt fel Üwe! Det var du som ville att jag skulle köra triathlon och jag anmälde mig för att få tyst på dig, så att jag ska slippa tjat. Det gick väl sådär. Efter första triathontävlingen så insåg jag att det faktiskt var lite kul och trevligt det här och nu känns det som att det är nåt jag skulel kunna ha rikitigt roligt med. Jag har fått lite frågor om jag nu ska köra Ironman, nej, det är inte tanken. Snarare skulle jag vilja köra kortare sträckor, tex olympisk där man får drafta, men då måste jag bli bättre simmare först. Apropå simmare, i går fick jag äran att tävla mot Emma Igelström. Vilken cool tjej! Hon var först upp ur vattnet (av alla) och lyckades därmed inspirera en 4-årig tjej att tjejer faktiskt kan vara bäst och att man kan bli vad man vill (läs Emmas blogginlägg http://www.healthyliving.se/emma/2015/06/27/en-4-aring-gjorde-min-triathlondag/ ).

Min tävling då? Jag visste att jag skulle ha chans att förbättra min tid från Sövde på denna snabba bana. Simningen går medströms i Nissan och där kapade jag 10 min. Cyklingen var nästan vindstilla och trots att jag var kall och stel så kunde jag hålla etthögt tempo från start. Har varit osäker på vilken kapacitet jag har på cykel, och blev förvånad att jag körde de (knappa) 9 milen under 2:40, vilket innebär 33,5km/h i snitt. Tog fyra placeringar. Löpningen gick också bra, inte lika bra som sist, men jag höll ihop det och sprang halvmaran på precis 1:30 och gick ut i ledning efter 6 km. Superkul där vi var många som hejade på varandra. Hade innan loppet tänkt att om jag har en riktigt bra dag så kanske jag kan klara neråt 4:45 och jag är överraskad och lycklig över tiden 4:41. Ja, nu har jag lovat en massa människor att om det går bra här så ska jag köra SM, så det är väl bara att anmäla sig.

Och vilken triathlondag det var! Hade en massa klubbkamrater som överträffade sina förväntningar på VM. Julia tog VM-silver!!! Rasmus 5:a och Daniel 8:a. Grymt inspirerande.

Så ja, jag ger mig. Nu är jag ”triathlet” (också, ska tilläggas för jag ger inte upp mina dnar epitet och dessutom jobbas det friskt på att även bli ”cyklist”) och mitt mission inom sporten är att införa lite mer humor. Det. Finns en underbar gemenskap och glädje inom communityt men jag upplever att vissa tar sporten på lite för stort allvar. Formodligen för att man inte hinner annat. En typisk triathlet är en konsultarbetande småbarnsförälder (ja, ni känner igen er) och mellan Ironman-passen finns inte tid för några ”lekar”.

Jag täntke börja med att skissa på en ironisk variant av velominatis cykelregler, fast för triathlon. Alla förslag och inspel välkomnas (tack ni som bidragit hittils). Vi kan väl börja lite så här:
1. Du ska icka hava andra gudar än din sportklocka
2. Du tränar och tävlar alltid i tights och linne. Splitshorts är till för långlöpare och t-shirt för cyklister.
3. Tänk kompression, dvs försök få in kompressionskläder på alla ställen du kan tänkta dig. Bara fantasin sätter gränsen.
3. På löpmomentet under tävling så har du alltid solglasögon. Färgen matchar såklart både cykel och löparskor.
4. Skärmkeps är också obligatoriskt under löpningen. Ärligt talat, har du någonsin sett en triathlet springa utan skärmkeps?
5. Du nöjer dig inte med att enbart träna med din triathlonklubb, utan går med i en simklubb, en cykelklubboch en löparförening också för att maximera din träning.
6. Vintersäsongen utgörs förutom av ändlösa sufferfest-pass på trainern i källaren och kör du kortare än tre timmar så har det inte hänt.
7. På vintern passar du även på att mäta, väga och optimer allt möjligt. Din syreupptagningsförmåga, laktattröskel, maxpuls, löpsteg, muskelfiberrekrytering, fotisättning m m. Mot slutet av vintern gör du såklart en bikefit på din nyinförskaffade trihoj. Den du hade förra säsongen preserade bara tio timmar i Kalmar och nu är det nya mål.
8. Mål, tider, placeringar. Du ger blanka fan i vad alla andra gör på tävling, bara du klarar ditt tidsmål. När du slutat göra det och börjar tävla på placering så är du redan heltidsproffs och bor i Schweiz.
9. Att simma med tävlingsbadmössan innan tävling betyder otur.

I min ungdom höll jag på med friidrott och när jag var i 13-års åldern fick jag vid ett tillfälle problem med hälsenan. Eftersom jag (redan då) var träningsnarkoman så var det här med vila inte min melodi. Jag lånade min pappas gamla räser, en Peugeot från 70-talet med lädersadel och ni vet sådana där steglösa växlar. Även om det varken fanns garmin eller strava på den tiden så märkte jag nog att jag hade viss talang för detta med cykel (vilket jag aldrig haft för löpning där jag är en ren ”träningsprodukt”). Det fanns en runda som är 33 km som jag cyklade på 1:10 redan andra gången jag provade. Det här med cykling var dock bara rehab för min del och har aldrig tyckt att det var speciellt roligt. Vid något senare tillfälle fick jag problem med behinneinflammation och började då att springa i vatten. Eftersom det är väldigt tråkigt så varvade jag med simning, även det blev då rehabträning. Simning och cykling har jag därför alltid uppfattat som tråkiga aktiviteter. När jag flyttade till havet så började jag dock simma för skoj skull och i slutet av förra sommaren så upptäckte jag ju att cykling faktiskt kan vara roligt, speciellt om man tävlar i det. Tanken på att göra triathlon har funnits ett tag, men jag har haft en massa ursäkter; kan inte simma tillräckligt bra, har inte rätt utrustning, jag tycker inte att det verkar roligt att cykla själv i 9 mil (eftersom man inte får drafta), växlingarna känns stressiga och inte kan det vara kul att springa efter man cyklat (vill ju springa på ”pigga” ben när det är tävling). En del av motståndet har bestått i att jag utifrån upplevt att det är ett större tidsfokus inom triathlon än tex inom traillöpning och cykling där man inte kan jämföra tid eftersom det är så många andra parametrar (taktik, terräng etc.) och en del av motståndet kommer då av att jag har en ganska bra bild av vad jag ”borde” presentera och är rädd att inte leva upp till förväntningarna som jag själv har.

Efter att ha tagit tag i några av mina ”motståndare”; tränat simning lite mer kontinuerligt, skaffat ”rätt” utrustning så tänkte jag ändå att denna säsong, som är en ”prova på”-säsong för mig så ska jag nog göra en triathlon i alla fall så jag anmälde mig till Sövde halv-Ironman (1,9km simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Att jag är med i Heleneholms Tri team hjälper också till då det är så många trevliga och duktiga triathleter på alla nivåer och en väldigt härlig och prestigelös stämning i klubben. Man blir inspirerad och glad.

Någon direkt träning inför detta har jag inte gjort. Det har inte blivit så många långpass, inga brick-pass (om man undantar Klippan Duathlon där jag provade att springa efter cykling) och ingen träning på växlingar. Löpningen har legat på latsidan sedan mitten av april pga inspirationsproblem, men cyklingen har fått ta desto större utrymme och den allmänna formen har varit på uppåtgående. Jag valde att (faktiskt) försöka toppa formen till denna tävling. Normalt har jag svårt att sitta still och avstå träning, men nu gjorde jag ett bra försök och dagen innan så kändes det riktigt bra. Jag lyckades t.o.m. få till en riktig skittävling i onsdags (Allinstempo utan uppvärmning och på dåligt humör). Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag helst vill ha en ”dålig” uppladdning för att tända till ordentligt. Så allt kändes så bra det kunde och jag var också riktigt nervös, vilket är bra då jag ofta är lite för lugn.

Jag såg till att vara vid start i god tid innan så att jag kunde reka alla växlingar och få koll på alla grejer. Allt kändes bra inför simstarten. Jag var dock lite orolig för hur det skulle vara att simma med 249 andra. Man har ju hört om att man blir nedtryckt, översimmad och kan få smällar etc. Starten går och jag springer i vattenet. Det är lite trångt i början och visst händer det någon gång att någon av misstag simmar över en. Man ser ingenting då vattnet är grumligt, men det är inte alls så farligt som jag trodde. Efter ca 200 meter hittar jag min rytm och ligger ganska lugnt. Tanken är att simningen inte ska ”kännas” och ärligt talat så simmar jag sällan snabbare när jag ”tar i”. Bättre då att fokusera på tekniken och rytmen. På andra varvet (av två) så känner jag dock att jag kan ta i lite mer och simmar om flera medtävlare. Är inställd på att simningen ska ta drygt 40 min och att bytet ytterligare några minuter och om jag är ute på cykeln efter 45 min så är det bra. Blir smått förvånad när jag inser att simning plus bytet gått på 40 min (och tänker att klockan nog går fel). En bra känsla får jag av detta inför cyklingen, som ska bli dagens roligaste del, är det tänkt. Jag har provkört banan och gillar att den är ganska kuperad. Det blir lite variation i det annars monotona att cykla själv (då man inte får drafta). Det blåser ganska rejält och är mest kantvind och motvind, känns det som. Jag kan trycka på bra, men det går inte så fort som jag tänkt. Det första varvet (av tre) snittar jag 32 km/h, andra är jag nere på 31,5 och sista strax under 31. Cykeltiden blir drygt 2:55. Okej, men jag hade hoppats på bättre. Nåja, jag har ”hållit ihop” det, inte gjort några misstag och inte haft några tekniska bekymmer. Löpningen är jag väldigt osäker på. Dels för att jag knappt tränat löpning på två månader och dels för att jag inte har någon känsla för hur det ska kännas efter 90 km cykling i Z-position. När jag kliver av cykeln känns benen som spagetti, men när jag bytt skor och kommit ut på löprundan så känns det genast bättre. Försöker fokusera på att hålla hög frekvens. Steglängden kan jag inte göra något åt. Löpningen är en trailinspirerad bana som mest går på stig och så lite asfalt. Någon backe är det också. En väldigt fin och trevlig löpbana som man springer fyra varv. Tittar ner på klockan och ser att jag håller 4:10-4:20-tempo. Klart bättre än jag hade väntat mig. Efter någon kilometer passerar jag trean i loppet och löpningen känns grymt bra. Jag passerar väldigt många andra också och under löpmomentet så är det bara en löpare som passerar mig. Det är stundtals väldigt smalt på stigen men alla flyttar på sig när det märker att det kommer någon snabbare bakom, t.o.m. de konkurrenter som jag tävlar emot och de som orkar hejar på. Vilken härlig känsla, precis som det brukar vara på traillopp. Jag som trodde att triathleter bara fokuserade på tävling, tider och sin egen prestation. Så fel jag hade. Jag får back-tider av mina klubbkamrater och tar in på täten, är bara minuter efter och vet att jag springer mycket fortare. Sista varvet inser jag dock att avståndet förmodligen är för stort. Jag siktar in mig på att göra en bra tid i stället och hoppas komma under 5:20. Går till slut i mål på 5:14 vilket jag är väldigt nöjd med. Löpningen klarades på 1:33 (totalt 7:e bästa tid av alla 250 startande) vilket jag är väldigt förvånad över. Innan loppet såg jag mest fram emot cyklingen, men under tävlingen var det löpningen som var roligast. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Bäst var alla klubbkamrater som hejade på mig. Det gav mig så mycket energi.

Jag gjorde den här tävlingen mest för att jag var nyfiken på att vad jag skulle kunna göra när jag sätter ihop simning, cykling och löpning och dels för att många andra också verkar nyfikna. Simning är kul, men jag gör det helst utan stimmet. Cykling är hur kul som helst, men jag gör det helst i grupp eller kortare tempo. 9 mil solo är nog fortfarande inte min grej. Löpning vill jag helst göra på ”pigga” ben och det verkar som att piggheten inte skadas av att simma och cykla innan. Slutsatsen är att det faktiskt är roligt och trevligt med triathlon, mina fördommar har kommit på skam både om sporten och om människorna. Jag tycker dock fortfarande att riktigt utmanade trail/skyrunninglopp och ”vanliga” cykeltävlingar är roligare, men det blir säkert någon mer triathlon. Variation förnöjer.

De senaste veckorna har gått i ett. Tävlingar hela tiden, i snitt två per vecka. MTB, time trial, GP-lopp och Linjelopp. Sen har det varit fullt av en massa andra aktiviteter, filminspelning (kommer inom kort), föreläsningar, open water-premiär och en massa annat. I stället för att skriva om allt detta ,finns gott om inlägg på min facebook om man är intresserad (facebook.com/annaeriksmo), så tänkte jag skriva om de två mest inspirerande och roliga saker som hänt. Cykeltävlingarna i all ära, jag älskar att tävla och jag har lärt mig en massa nytt de senaste veckorna och nått personliga framgångar, men det finns annat här i livet.

Det roligaste som hänt på cykel var i onsdags då jag var med på Onsdagsspurten för första gången. Upplägget är att man samlas och cyklar tillsammans. Vid sju ställen så råder ”fri fart” mellan förutbestämda punkter, s k ”spurter”. Dessa är olika långa och det är inte alls den starkaste och snabbaste cyklisten som vinner, utan man måste ha taktik och iskyla. Flera av åkarna kör i team, där teamen kan dra fram varandra. Mellan spurterna samlas man ihop och cyklar tillsammans fram till nästa. Vi var ca 25-30 pers på denna premiärtur för året, varav fyra tjejer. Jag är inte speciellt explosiv, även om det blivit bättre sedan jag började cykla och det här är perfekt träning för mig. Eller träning, visst är det tävling också J Första spurten går och jag ligger för långt bak. Har inte riktigt koll på var starterna går. Kämpar på men kommer inte ifatt Jessica och Helén där framme. En tredjeplats blev det iaf. Spurt två, nu håller jag mig framme och ger järnet från start. Klassiskt misstag ska det visa sig, håller inte hela vägen och slutar fyra (sist). Tredje spurten, nu tänker jag vara lite mer kall. Tar hjul på en av herrarna och får bra fart, går om och trampar på. Detta är en av de längre sträckorna och jag tänker att tempobenen ska få jobba lite. Spurten avslutas i en uppförsbacke och det är min melodi. Yes! Först upp! Spurt fyra får i rak motvind. Här gäller det att vara taktisk, lägger mig på hjul tills en av herrarna väljer att gå ifrån. Jag hänger på och börjar lukta pallplats bland herrarna och trampar på. Icke – här kommer en klunga med några grabbar och bara svischar förbi. Nåväl, en till spurtseger. Femte spurten ligger jag väl framme och tar hjul, går ut själv efter ett tag och drar hem min tredej raka. Spurt nummer sex är den längsta och den går också i rak motvind. Ingen! Vill gå upp och dra. Jag lägger mig som tvåa och vi rullar väldigt lätt. Plötsligt säger killen som är bakom mig att vi har femtio meter. Shit, det här är vår chans, tänker jag. ”Vi kör!” säger jag. Vi är nu tre stycken som turas om att ta förning, vi rullar i snabb takt och hjälper varandra. Efter att tag tappar vi ledaren och efter ytterligare ett tag ligger jag solo som tvåa. Börjar känna att nu är det väl ändå dags för en pallplats i herrklassen. Icke, där kommer de igen, med 50 meter kvar. Inga damer dock och jag har tagit min fjärde seger. I sista spurten ligger jag alldeles för långt bak. Vad värre är så har jag slut på växlar. Efter ett bra tag inser jag att jag cyklar på lilla klingan. Ha ha, även det ett klassisk nybörjarmisstag. Blir trea och totalt samlar jag flest poäng för kvällen, även om vi tjejer hade lite svårt att reda ut begreppen efteråt. Riktigt tight blev det tillslut med Jessica och Helén endast en respektive två poäng bakom. Riktigt härligt med onsdagsspurt. Det jag gillar är att det är så härlig och trevlig stämning under hela turen, men under själva spurterna så är det tävling och då växer hornen ut. Precis så gillar jag det. Jag vill kunna slappna av emellan och ha skoj, men vill inte heller låtsas att tävlingsmomentet inte finns där.

I förra veckan var jag i Åhus och höll inspirationsföreläsning för team Nordic Trail där. Jag träffade en cool och stark kvinna, Kristina, som undrade om jag kunde träna lite med henne. Jag har aldrig agerat coach tidigare på det här sättet och eftersom jag oftast har dåligt med tid så är det inget jag tänkt på att göra, men Kristinas mål och utmaning var nåt som föll mig i smaken. Hon ska springa Tierra Arcitc Ultra, 120 km mellan Nikkaloukta och Abisko, i sommar och jag har gjort förlagan till detta, Fjällräven Classic. Vi bestämde två tillfällen och i går, söndag, körde vi första. Vi träffades i Skäralid för att njuta av Söderåsens fantastiska nationalpark. Fokus var på teknik och teori. Vi körde teknisk stig, backe upp och ner, off-trail och lite annat smått och gott. Tre timmar, varav två timmar effektiv tid och sedan en teorigenomgång, träning och själva tävlingen. Kristina är full av energi och har ett fint löpsteg och en naturlig kärlek till löningen, vilket inspirerade mig. Dessutom är hon stark och snabb och jag fick absolut inte ligga på latsidan. Har faktiskt träningsvärk i låren idag. På ett sätt kan jag nästan glädjas mer med andras framgångar och det ska bli superspännande att följa Kristinas väg fram till målet.

Tävling är roligt, men det är inte allt!