Om att inte ge allt, och så en DNF

Läste ett annat blogginlägg här i veckan som handlar om folk som kommer med ursäkter och undanflykter inför tävlingar. För mig är det lite tvärtom, har jag en riktigt bra uppladdning så brukar resultaten oftast utebli. Helst ska jag ha ett riktigt skitpass innan tävling, blir nog mer ”hungrig” då. Förra veckan hade jag två tävlingar, den första var ett cykeltempo i Helsingborg, som också är kvaltävling till veteran-VM. Det är det första loppet i år som jag toppar formen till. Mitt andra tempolopp och jag kan därför inte ha någon målsättning på resultat/tid (och när jag kollat upp de andra i startlistan så inser jag att typ hälften är landslagsmeriterade i tre olika länder.) Min målsättning är därför att jag ska ta ut mig helt och ge allt. Då kan jag vara nöjd. Detta är inte min starka sida. Jag gillar när det är lite bekvämt om man kan ta det lite lugnt mellan varven. Därför är traillöpning och MTB perfekt för det kommer alltid någon teknisk utförslöpa så att man kan ”vila” lite. Tempo däremot handlar bara om vilka ben man har, och då inte lår, utan pannben. Lite stärkt dock av att jag i mitt första lopp förra onsdagen faktiskt lyckades ta i så mycket att jag kräktes(!) Så det finns där ändå, pannbenet.

Loppet skulle gå på kvällen och jag var ledig och barnfri så jag kunde ladda i lugn och ro hela dagen. På plats i god tid. Tittade på målgången av en kompis, Johan, som verkligen kan konsten att ta ut sig. En fins, solig vårdag, härlig stämning i stan, bra uppladdning. Två dagar innan satte jag pers på en MTB-slinga som jag brukar träna. Var uppladdningen för bra? Start, inte så nervös (bättre om jag är nervös) och så iväg. Fick tipset att ta det lugnt i första backen. Segt i början, låg snitthastighet och ingen puls. Hm, det händer inget, typ. Arbetar mig sakta in i loppet och får allt bättre flyt. Blir omkörd av en cyklist och kör om en. Väldigt fin bana 25 km över böljande rapsfält och grönskande bokskogar. Ökar efterhand, och får en bra avslutning. De sista svängarna inför mål som såg så svåra ut på bilbesiktning visade sig vara betydligt lättare i verkligheten och så var jag i mål. Trött? Nä! Nöjd? Till en början var jag hyfsat nöjd med placering och snitt. 6:a av 12 startande som alla var typ elit. 36km i snitt på en småbackig och småblåsig bana. Efterhand så blev jag dock alltmer missnöjd med att ha missat min målsättning. Jag skulle ju ta ut mig! Nåja, det tar väl tid att lära sig och på onsdag är det nytt tempolopp. Uppladdningen kommer då att vara allt annat än perfekt så det ska nog gå bra. :-)

Som straff eller tröst så blev det tre pass dagen efter. Först lite open water-simning på morgonen hemma i västra hamnen, sedan upp till Höör för att testa X-cup MTB-banan inför lördagens tävling och så två varv (60 km) på cykelsträckan på Sövde Triathlon som jag ska köra i början av juni. Återigen riktigt fina pass. Varning, varning! Tog det rätt lugnt på den fina MTB-banan (laddade iofs i utförskörningarna) och satte QOM (Queen of Mountain) på den och på sövdecyklingen höll jag 31 km/h i snitt trots att det blåste 8 m/s. I lördags blev det dessutom mitt första traillöpningspass sedan Åda för en månad sedan. Har varit totalt oinspirerad till löpning, men återfått inspirationen lite efterhand och nu var det dags. Kändes förvånansvärt bra och jag kunde t.o.m. ta i och ”spurta” de sista fem kilometrarna. Två bra träningsdagar, så hur gick det på söndagens X-cup? På vägen upp kände jag hur det knöt sig i magen och började flimra framför ögonen. Nerver, tänker ni nog nu, men faktum är att jag oftast har för lite anspänning innan tävlingar. Jag skulle behöva vara lite mer nervös och oftast går det bättre då. Troligen hade jag ätit eller druckit något dåligt på morgonen, jag var helt blek och orkeslös och bestämde mig för att inte starta. Min son Gunnar skulle dock köra barnrejset och vi laddade inför det. Barnloppet går precis innan den start jag skulle ha kört. Efter att ha sprungit med Gunnar i skogen så kändes det ändå som att jag skulle kunna starta. 5 min innan start, upp till bilen, byta om, hann kissa men inte kolla lufttrycket i däcken. Sprint ner till start, en minut innan. Första delen är en lång uppförsbacke och jag tyckte att det gick väldigt tungt. Mycket köbildning inne i skogen då många fick kliva av vid de tekniska delarna. Lyckades köra om lite ändå men magen gjorde att jag inte ville eller kunde ta i. är det inte lite dåligt med luft i bakdäcket, jo, jag kliver av och har säkert 0.4 bar, eller nåt. Får stanna och pumpa lite och blir såklart sist. Kör ändå hela första varvet, men bestämmer mig där för att bryta. Kroppen är helt slut, vilket bekräftas av att jag i natt sov nio timmar trots att jag fick en middagslur i går också. Ändå glad att jag startade, det finns bara en sak som är värre än DNF och det är DNS.

Just det, så har jag blivit med (ännu en) cykel. Har sedan jag tog upp det här med cyklingen tänkt uppgradera min landsvägsräser och nu slog jag till. Denna fina Mercks San Remo med Ultegra och FF-hjul. Den är sjukt snygg (och även snabb, tror jag). Känns extra bra med just den modellen efter att Bernt Johansson dragit en massa historier om Eddy Mercks bravader i just San Remo-loppet nu när vi var i Italien senast. Ment to be!
image

”Vi ses på toppen!”

Jag har haft lite inspirationsbrist här på vårkanten. Förkylningarna under våren har tärt på formen och löpningen är inte lika bra som jag hoppats. Proppen ur när jag fick bryta båda tävlingarna under Åda Wild Boar-helgen. På vägen hem därifrån bestämde jag mig för att hitta ny inspiration och göra det genom att göra det som är kul, så jag bestämde mig för att sticka till Italien några dagar och cykla landsväg över Valborg. Det är ett gäng från C2 Vertical Safety, företaget som sponsrar mig med La Sportiva, Buff och Petzl, som kör en sådan resa varje år och jag fick frågan om att hänga på lite tidigare i vår men hade då tänkt köra någon tävling som skulle krocka. Nu blev det inte så och jag fick pussla ihop schemat med kort varsel för att få ihop fyra cykeldagar i Appeninerna, söder om Bologna.

Det är Bernt Johansson som håller i resorna och upplägget och med sig som extraguide hade han med sig tidigare elitcyklisten Michael Ekström. Halva gänget hade kommit redan på lördagen och jag anslöt tillsammans med några andra på tisdagen. Förutom folk från C2 så är det lite andra ”hang-arounds”, som alla har någon anknytning och flera varit med tidigare. Vi var ca 20 pers och ett väldigt skönt gäng att umgås med. På onsdagen stack vi ut halv nio och eftersom jag hade vilodag på tisdagen så hade jag riktigt med spritter i benen. Upplägget var att vi körde i två klungor, ordnat i tight belgisk klunga i lugnt prattempo. När det kom backar så är det fri fart till toppen och sedan fri fart ner igen. Första dagen hade jag lite svårt att hålla igen i första klungkörningen, men anpassade mig såklart. När första backen kom så var det dock full fart från start. Riktigt härligt! Körde iväg solo men ungefär halvvägs fick jag sällskap av en av killarna, Christer och Micke (Ekström) kom också ikapp. Mot slutet fick jag ge mig men det var en härlig känsla att få ta i. Vid nästa backe var jag kaxig nog att ge min kompis Staffan (som jag brukar plåga i trailspåret) lite försprång. Det tog jag aldrig igen, trots att Bernt gick upp och försökte dra fram mig. Sen var det ungefär så resten av dagarna. Jag drock iväg först, för att ungefär halvvägs komma ifatt av Christer och Staffan som kämpade om att komma först upp, och själv fick jag oftast sällskap av Micke (som jag oftast fick ge mig emot mot slutet). Riktigt roliga fajter var det. Utförskörningarna var också härliga och här fick några av de mer rutinerade, men kanske för tillfället inte lika ”toppade, killarna briljera med sin teknik. Värst var oftast Pedro som bombade på. Jag ska säga att vi alla körde med god marginal mot vår förmåga i utförskörningarna. Safety First! Tekniken kan man öva på ända. Det bästa med hotellet var att det låg i en ort nere i dalen så vi hade alltid nedförsbacke och oftast medvind på väg hem, vilket var härligt.

image

En av kvällarna hade Bernt föredrag där han berättade lite om träning och en del om sin karriär. Det var oerhört inspirerande att höra honom berätta om tex sitt OS-lopp och det fullkomligt lös ur hans ögon trots att han måste ha berättat om det tusentals gånger. Jag ska också tillägga att han var den av oss överlägset starkaste cyklisten. Han kunde vänta in sista man i klungan och sen ändå köra ifatt och förbi oss andra i klättringarna, utan problem. Häftigt!

image

På torsdagen var vi på vinprovning på en gård som gjort eget vin i generationer. Passande nog var detta Valborg och då vi var ganska många med Uppsala-anknytning så kändes det helt rätt att gå ”all-in”. Mycket trevligt, gott och roligt, cyklingen dagen efter blev möjligtvis lite lidande, men det var det värt. (Förutom att min ”gamla” ICA Kvantum-kollega Martin nu har en mycket kompromenterande videofilm av mig och kollegan Maria).

Fyra cykeldagar, många mil, talrika fikastopp och många nya och gamla trevliga bekantskaper. Tillbaka kommer jag full med ny inspiration och dessutom tror jag att jag fått rätt bra träning ändå.

Stort tack till Team C2 för att jag fick följa med! Ni är bäst!! Och så Bernt och Micke då, förstås!