Efter drygt tre månaders tävlingstorka så är det nu en intensiv tävlingsperiod. Jag älskar som sagt att tävla, så nu är der vår i dubbel bemärkelse. Denna helg var det dags att göra debut i triathlonsammanhang, denna gång med duathlon i Klippan. Det är första gången jag testar det här med att köra mer än en gren åt gången. Det är många som funderat på varför jag, som ändå springer, cyklar och simmar, ännu inte testat triathlon. Dels beror det väl på att det finns så mycket annat som är roligt (jag är ju hellst är ute i spenaten och härjar), dels tycker jag att de här bytesmomenten verkar sjukt stressande.

Helgen började redan igår. I stället för att vila inför tävling så tänkte jag köra ett lite lugnare MTB-pass. Fick sällskap av Hans, som kom dragandes med ”dålig form” (nåja). Vi körde i ett ganska lagom tempo, men på vissa ställen märkte jag att Hans drog på lite och jag försökte hänga på. Det var en sjukt fin kväll, med vårsol, vitsippor och torra stigar. Helt enkelt underbart! Sista sträckan var gasen i botten och jag kände mig som barn på nytt. Det blev visst några QOM’s också och totalt två timmar cykling. Inspirerande uppladdning, men kanske lite hårdare än jag hade tänkt. Jag hade iaf en så härlig känsla på väg hem att det spelade ingen roll hur resten av helgen skulle bli, denna känsla skulle räcka hela helgen!

Skön, soft stämning när jag kom upp till Klippan i morse. Snackade lite med den (enda andra) tjejen som kom till start i den långa distansen, Camilla. Riktigt trevlig och från Boden, så det känns lite som hemma. Camilla var betydligt mer rutnierad och har kört fyra Ironman, som bäst på 11h och ska köra VM i Motala i sommar. Min egen ambition för tävlingen var att göra smärtfria byten och att hålla jämn ansträningsnivå under loppet, dvs inte ta i för mycket eller för lite från start. Det blev knappt någon uppvärmning. Den första stinten är 10 km löpning, längs en kuperad varvbana på 2,5 km. Det kändes segt i benen. Jag hade varit hos min naprapat, Sara på Lunds Naprapatklinik, dagen innan, och kroppen kändes avslappnad och stark, men seg. Sannolikt som ett resultat av utebliven uppvärmning (för det kan ju inte bero på mitt fredagspass…)

Lyckades till slut bli varm, eller varm. Fel klädstrategi och blev nog lite för varm på löpningen. Tog av de långa tightsen vid byte till cykel, vilket gjorde att jag frös vid cyklingen… Löpning plus växling gick på knappa 50 min, klart sämre än jag hade tänkt (typ 45-46). Ny gren och cyklingen kändes däremot riktigt bra. En stundtals rätt teknisk bana med snäva kurvor i banta utförsbackar, passade mig riktigt bra. Jag vågade dra på ordentligt i de snabba partierna och hängde i trots sega ben, i uppförsbackarna. Det var faktiskt mycket roligare än jag hade trott, att cykla själv. Körde om två killar och väntade på att Camilla skulle komma ikapp mig under cyklingen. Vid varvning efter 25 km så hade jag kört i 44 min. Klart bättre än jag hade räknat med (typ 50). Lyckades hålla farten även på andra varvet och knappt 1:29 på den kuperade 50 km-cyklingen är jag supernöjd med. Återigen byte, och återigen löpning. Nu två varv och 5 km. Kändes bättre nu och sprang det första varvet på 11 min och totalt 23 min på dessa sista 5 km. Camilla kom aldrig ikapp och jag är grymt nöjd med att matcha en så duktig tjej. Nöjd med tiden som totalt blev 2:41, enbart 11 min efter herrsegraren, Sebastian som också kör för Heleneholm. Tiden var för övrigt inte ens dubbelt så mycket som bästa dam på halva distansen. Ja, det är ju sjukt vad tidsfixerad jag blev nu plötsligt när man börjat nosa på triathlonträsket, ha ha. Nåja, sjukt nöjd med cyklingen och att jag höll jämn ansträngningsnivå (och tempo, t.o.m. negativa splittar) under loppet och att bytena gick smidigt. Mersmak? Ja, kanske…