Det gånga helgen skulle bli tävlingspremiär, delux. På fredagen skulle jag köra ett sprint race (traillöpning) som förkör inför Åda Wild Boar race och på lördagen var själva huvudnumret där jag skulle springa ”mellansträckan” på 27 km. Söndagen var vikt åt min första MTB-tävling, ett time trial-lopp över 10km i X-cup.
På fredagen åker jag upp till Åda (som ligger utanför trosa) och känner mig taggad för sprinten. En ganska lång bilresa på ca 6 timmar och jag hinner checka in på hotellet. Lägger mig ner på sängen och vill helst bara sova, men det hinner jag inte om jag ska värma upp. Upp igen, på med rejskläder och iväg till start. Provspringer den 1-km långa tävlingsbanan ett par varv som uppvärmning. Tävlingen är ungefär som en skidsprint, dvs med försök, kvart, semi och sedan final, där man slår ut varandra i vägen mot seger. Då vi inte är så många anmälda i damklassen så blir det semi direkt. ”Skönt”, tänker jag som egentligen känner mig rätt trött. Starten går och jag känner direkt att kroppen inte svarar. Benen är sega och jag får liksom ingen fart i dem. Vi springer tillsammans och jag pallar inte att dra på. På upploppet ger jag mig. Halvt av att de andra är snabbare, och halvt av att jag inte pallar att springa final. Jag tänker att kroppen nog är sliten av bilresan. En dusch på det och god middag i supertrevlig sällskap. Anders Nordström, bossen av tävlingen, har verkligen fixat det fint för mig. Inbjuden och allt så står de för fiolerna och jag får bo superlyxigt på Trosa Stadshotell & Spa.

På kvällen är det inspirationsföreläsning av Kristina Paltén, som bl a satt världsrekord i at springa på löpband i 48 timmar. Hon pratade om mental styrkan och berättade om sin historia med att hon alltid varit rädd för att misslyckas och om hur hon, när hon livsmässigt stod på botten, kände att hon inte hade någonting att förlora och vågade satsa. Hon ställde frågan till publiken om vad mental styrka är och jag svarade: ”Att våga vinna och att våga förlora.” En av mina styrkor är att jag vågar just både vinna och framförallt vågar förlora. Jag är inte rädd för att misslyckas och vågar satsa även om jag skulle misslyckas och förlora. Omvänt så vågar jag också tro att jag kan vinna, även när alla förutsättningar talar om motsatsen.
Efter en god natts sömn och jag förväntar mig att vakna upp med tävlingsnerverna på spänn. Icke! Jag är förkyld. Tjockt i halsen, kroppen känns trött, seg och öm. Fan! Känner dels besvikelse över att inte kunna ”leverera” nu när man är inbjuden och allt och dels att det är så tråkigt för jag älskar att tävla och jag har inte fått göra det sedan nyårsafton. Det ska dessutom vara en väldigt fin bana, som är teknisk, vilket jag gillar. Jag bestämmer mig för att ändå gå till start och iaf springa igenom banan, utan prestationskrav. I detta läge är jag stor favorit att vinna loppet och affischnamn för tävlingen. Jag känner att idag ska jag ”våga förlora”. Jag kommer inte att under några rimliga omständigheter, ta hem detta, men jag vill vara med i tävlingsgemenskapen, få springa banan och bara vara med, helt enkelt.
Starten går och jag går ut i ett lugnt och behagligt tempo. Ligger 3:a/4:a ett tag och känner att det nog faktiskt inte ska vara några problem att ta in på täten då de första tjejerna sprintar iväg i full fart. Jag ligger på en låg puls och loppet är långt. I första backen märker jag dock att detta inte kommer att hålla. Kroppen svarar inte alls och om jag ska fullfölja så kommer priset att innebära en rejäl förkylning med flera inställda tävlingar (och träningspass) framöver. Det är helt enkelt inte värt det, så jag går av efter ca fyra km. Trist att inte kunan fullfölja när jag ändå bestämt mig för att ta det lugnt.
Det blir en lugn och skön em där jag kan njuta av vädret, se de andra gå i mål och hänga lite med Knutte som är min sponsorkontakt på C2 Vertical Safety och som lämpligt nog bor i Trosa.

Ladda om!

Eftersom jag inte fullföljde loppet så kunde jag sätta mig i bilen och komma hem i rimlig tid för att få sova då jag skulle upp i ottan till X-cup på söndagen. Jag startade som nr 7 kl 09:03 och ville vara på plats i god tid. Denna dag kändes det rätt. Tävlingsnerverna var på spänn och nervositeten infann sig. Kroppen kändes dock sådär och jag hade som plan att ta det ganska lugnt, men ändå rulla igenom och få lite tävlingsrutin i mitt första MTB-lopp. Idag ska jag våga vinna. Jag har tränat MTB sedan nyår, är förkyld och har ”på pappret” ingenting att sätta emot. Jag tänker inte på det, utan vet att min styrka idag främst är det mentala, att jag vågar och att jag (i alla fall) tror att jag kan. Starten går och jag trampade iväg. Jag har 6 cyklister framför mig och tog den första redan efter några hundra meter. Banan innehåller fyra stigningar på grusväg och så några följsamma downhillpartier och några partier av lite mer teknisk karaktär med stengärdsgårdar och lerhål. Det hade regnat under veckan och var riktigt uppkört i lerhålen. Jag kom in i rätt känsla från början, tog det ganska lugnt i uppförsbackarna för att inte pressa kroppen för mycket, men jag tog ändå i. Försökte köra avslappnat i de tekniska delarna och det gick rätt hyfsat. Var nere i leran ett par gånger dock, men klarade de tekniska delarna bättre än förväntat. Körde fel två gånger, men kände ändå att det gick rätt hyfsat. Fick tiden 40:50 vilket var en förbättring jämfört med träningsrundan helgen innan då jag låg på dryga 44 min. Körde om alla framför och gick då först in i mål. De skulle starta ungefär 300 cyklister till så hur det här skulle stå sig återstod att se. Det visade sig dock att vi tjejer var väldigt tighta i tid och de flesta av oss körde in inom ett 2-minutersspann. Jag var endast 1:20 efter segrande turbo-Tessan, vilket jag är grymt nöjd med. Resten av dagen kunde jag bara gå runt och njuta. Min son, Gunnar, som är 4 år skulle också köra barntävlingen. Detta skulle bli hans tredje x-cup-tävling och den första på hans nya, riktiga MTB. Eftersom den är lite för stor och han har svårt att komma av och på så fick jag springa efter honom. DET var nog det jobbigaste på hela dagen! En superkul dag, även denna med fint väder, bra tävlingsarrangemang, en massa goa vänner och bra prestationer.