Efter drygt tre månaders tävlingstorka så är det nu en intensiv tävlingsperiod. Jag älskar som sagt att tävla, så nu är der vår i dubbel bemärkelse. Denna helg var det dags att göra debut i triathlonsammanhang, denna gång med duathlon i Klippan. Det är första gången jag testar det här med att köra mer än en gren åt gången. Det är många som funderat på varför jag, som ändå springer, cyklar och simmar, ännu inte testat triathlon. Dels beror det väl på att det finns så mycket annat som är roligt (jag är ju hellst är ute i spenaten och härjar), dels tycker jag att de här bytesmomenten verkar sjukt stressande.

Helgen började redan igår. I stället för att vila inför tävling så tänkte jag köra ett lite lugnare MTB-pass. Fick sällskap av Hans, som kom dragandes med ”dålig form” (nåja). Vi körde i ett ganska lagom tempo, men på vissa ställen märkte jag att Hans drog på lite och jag försökte hänga på. Det var en sjukt fin kväll, med vårsol, vitsippor och torra stigar. Helt enkelt underbart! Sista sträckan var gasen i botten och jag kände mig som barn på nytt. Det blev visst några QOM’s också och totalt två timmar cykling. Inspirerande uppladdning, men kanske lite hårdare än jag hade tänkt. Jag hade iaf en så härlig känsla på väg hem att det spelade ingen roll hur resten av helgen skulle bli, denna känsla skulle räcka hela helgen!

Skön, soft stämning när jag kom upp till Klippan i morse. Snackade lite med den (enda andra) tjejen som kom till start i den långa distansen, Camilla. Riktigt trevlig och från Boden, så det känns lite som hemma. Camilla var betydligt mer rutnierad och har kört fyra Ironman, som bäst på 11h och ska köra VM i Motala i sommar. Min egen ambition för tävlingen var att göra smärtfria byten och att hålla jämn ansträningsnivå under loppet, dvs inte ta i för mycket eller för lite från start. Det blev knappt någon uppvärmning. Den första stinten är 10 km löpning, längs en kuperad varvbana på 2,5 km. Det kändes segt i benen. Jag hade varit hos min naprapat, Sara på Lunds Naprapatklinik, dagen innan, och kroppen kändes avslappnad och stark, men seg. Sannolikt som ett resultat av utebliven uppvärmning (för det kan ju inte bero på mitt fredagspass…)

Lyckades till slut bli varm, eller varm. Fel klädstrategi och blev nog lite för varm på löpningen. Tog av de långa tightsen vid byte till cykel, vilket gjorde att jag frös vid cyklingen… Löpning plus växling gick på knappa 50 min, klart sämre än jag hade tänkt (typ 45-46). Ny gren och cyklingen kändes däremot riktigt bra. En stundtals rätt teknisk bana med snäva kurvor i banta utförsbackar, passade mig riktigt bra. Jag vågade dra på ordentligt i de snabba partierna och hängde i trots sega ben, i uppförsbackarna. Det var faktiskt mycket roligare än jag hade trott, att cykla själv. Körde om två killar och väntade på att Camilla skulle komma ikapp mig under cyklingen. Vid varvning efter 25 km så hade jag kört i 44 min. Klart bättre än jag hade räknat med (typ 50). Lyckades hålla farten även på andra varvet och knappt 1:29 på den kuperade 50 km-cyklingen är jag supernöjd med. Återigen byte, och återigen löpning. Nu två varv och 5 km. Kändes bättre nu och sprang det första varvet på 11 min och totalt 23 min på dessa sista 5 km. Camilla kom aldrig ikapp och jag är grymt nöjd med att matcha en så duktig tjej. Nöjd med tiden som totalt blev 2:41, enbart 11 min efter herrsegraren, Sebastian som också kör för Heleneholm. Tiden var för övrigt inte ens dubbelt så mycket som bästa dam på halva distansen. Ja, det är ju sjukt vad tidsfixerad jag blev nu plötsligt när man börjat nosa på triathlonträsket, ha ha. Nåja, sjukt nöjd med cyklingen och att jag höll jämn ansträngningsnivå (och tempo, t.o.m. negativa splittar) under loppet och att bytena gick smidigt. Mersmak? Ja, kanske…

Det gånga helgen skulle bli tävlingspremiär, delux. På fredagen skulle jag köra ett sprint race (traillöpning) som förkör inför Åda Wild Boar race och på lördagen var själva huvudnumret där jag skulle springa ”mellansträckan” på 27 km. Söndagen var vikt åt min första MTB-tävling, ett time trial-lopp över 10km i X-cup.
På fredagen åker jag upp till Åda (som ligger utanför trosa) och känner mig taggad för sprinten. En ganska lång bilresa på ca 6 timmar och jag hinner checka in på hotellet. Lägger mig ner på sängen och vill helst bara sova, men det hinner jag inte om jag ska värma upp. Upp igen, på med rejskläder och iväg till start. Provspringer den 1-km långa tävlingsbanan ett par varv som uppvärmning. Tävlingen är ungefär som en skidsprint, dvs med försök, kvart, semi och sedan final, där man slår ut varandra i vägen mot seger. Då vi inte är så många anmälda i damklassen så blir det semi direkt. ”Skönt”, tänker jag som egentligen känner mig rätt trött. Starten går och jag känner direkt att kroppen inte svarar. Benen är sega och jag får liksom ingen fart i dem. Vi springer tillsammans och jag pallar inte att dra på. På upploppet ger jag mig. Halvt av att de andra är snabbare, och halvt av att jag inte pallar att springa final. Jag tänker att kroppen nog är sliten av bilresan. En dusch på det och god middag i supertrevlig sällskap. Anders Nordström, bossen av tävlingen, har verkligen fixat det fint för mig. Inbjuden och allt så står de för fiolerna och jag får bo superlyxigt på Trosa Stadshotell & Spa.

På kvällen är det inspirationsföreläsning av Kristina Paltén, som bl a satt världsrekord i at springa på löpband i 48 timmar. Hon pratade om mental styrkan och berättade om sin historia med att hon alltid varit rädd för att misslyckas och om hur hon, när hon livsmässigt stod på botten, kände att hon inte hade någonting att förlora och vågade satsa. Hon ställde frågan till publiken om vad mental styrka är och jag svarade: ”Att våga vinna och att våga förlora.” En av mina styrkor är att jag vågar just både vinna och framförallt vågar förlora. Jag är inte rädd för att misslyckas och vågar satsa även om jag skulle misslyckas och förlora. Omvänt så vågar jag också tro att jag kan vinna, även när alla förutsättningar talar om motsatsen.
Efter en god natts sömn och jag förväntar mig att vakna upp med tävlingsnerverna på spänn. Icke! Jag är förkyld. Tjockt i halsen, kroppen känns trött, seg och öm. Fan! Känner dels besvikelse över att inte kunna ”leverera” nu när man är inbjuden och allt och dels att det är så tråkigt för jag älskar att tävla och jag har inte fått göra det sedan nyårsafton. Det ska dessutom vara en väldigt fin bana, som är teknisk, vilket jag gillar. Jag bestämmer mig för att ändå gå till start och iaf springa igenom banan, utan prestationskrav. I detta läge är jag stor favorit att vinna loppet och affischnamn för tävlingen. Jag känner att idag ska jag ”våga förlora”. Jag kommer inte att under några rimliga omständigheter, ta hem detta, men jag vill vara med i tävlingsgemenskapen, få springa banan och bara vara med, helt enkelt.
Starten går och jag går ut i ett lugnt och behagligt tempo. Ligger 3:a/4:a ett tag och känner att det nog faktiskt inte ska vara några problem att ta in på täten då de första tjejerna sprintar iväg i full fart. Jag ligger på en låg puls och loppet är långt. I första backen märker jag dock att detta inte kommer att hålla. Kroppen svarar inte alls och om jag ska fullfölja så kommer priset att innebära en rejäl förkylning med flera inställda tävlingar (och träningspass) framöver. Det är helt enkelt inte värt det, så jag går av efter ca fyra km. Trist att inte kunan fullfölja när jag ändå bestämt mig för att ta det lugnt.
Det blir en lugn och skön em där jag kan njuta av vädret, se de andra gå i mål och hänga lite med Knutte som är min sponsorkontakt på C2 Vertical Safety och som lämpligt nog bor i Trosa.

Ladda om!

Eftersom jag inte fullföljde loppet så kunde jag sätta mig i bilen och komma hem i rimlig tid för att få sova då jag skulle upp i ottan till X-cup på söndagen. Jag startade som nr 7 kl 09:03 och ville vara på plats i god tid. Denna dag kändes det rätt. Tävlingsnerverna var på spänn och nervositeten infann sig. Kroppen kändes dock sådär och jag hade som plan att ta det ganska lugnt, men ändå rulla igenom och få lite tävlingsrutin i mitt första MTB-lopp. Idag ska jag våga vinna. Jag har tränat MTB sedan nyår, är förkyld och har ”på pappret” ingenting att sätta emot. Jag tänker inte på det, utan vet att min styrka idag främst är det mentala, att jag vågar och att jag (i alla fall) tror att jag kan. Starten går och jag trampade iväg. Jag har 6 cyklister framför mig och tog den första redan efter några hundra meter. Banan innehåller fyra stigningar på grusväg och så några följsamma downhillpartier och några partier av lite mer teknisk karaktär med stengärdsgårdar och lerhål. Det hade regnat under veckan och var riktigt uppkört i lerhålen. Jag kom in i rätt känsla från början, tog det ganska lugnt i uppförsbackarna för att inte pressa kroppen för mycket, men jag tog ändå i. Försökte köra avslappnat i de tekniska delarna och det gick rätt hyfsat. Var nere i leran ett par gånger dock, men klarade de tekniska delarna bättre än förväntat. Körde fel två gånger, men kände ändå att det gick rätt hyfsat. Fick tiden 40:50 vilket var en förbättring jämfört med träningsrundan helgen innan då jag låg på dryga 44 min. Körde om alla framför och gick då först in i mål. De skulle starta ungefär 300 cyklister till så hur det här skulle stå sig återstod att se. Det visade sig dock att vi tjejer var väldigt tighta i tid och de flesta av oss körde in inom ett 2-minutersspann. Jag var endast 1:20 efter segrande turbo-Tessan, vilket jag är grymt nöjd med. Resten av dagen kunde jag bara gå runt och njuta. Min son, Gunnar, som är 4 år skulle också köra barntävlingen. Detta skulle bli hans tredje x-cup-tävling och den första på hans nya, riktiga MTB. Eftersom den är lite för stor och han har svårt att komma av och på så fick jag springa efter honom. DET var nog det jobbigaste på hela dagen! En superkul dag, även denna med fint väder, bra tävlingsarrangemang, en massa goa vänner och bra prestationer.

Jag har aldrig varit speciellt snabbt, utan mer av en seg jävel som lyckas hitta både andra och tredje andningen på tävling och träning. Och det är inte för att jag inte försökt. När jag tränade friidrott (medeldistans) så tränade jag bl a hopp och sprint, men inte gick det snabbare för det och någon spurtare var jag aldrig. I måndags så upptäckte jag dock något som jag aldrig upplevt förut. Det blåste väl en sådär styv bris, som det ofta gör i Skåne. Planen var först att ta ut longboarden för lite vågsurf, men jag lyckades inte få med något sällskap och ville inte gå ut själv. I stället blir det ett landsvägspass. Jag vet, alla tycker att man är dum i huvudet som cyklar när det blåser, men jag gillar det faktiskt. Både mot- och medvind är härligt att cykla i. I medvinden så går det ruskigt snabbt och i motvinden så får man känna sig ruskigt stark. För att krydda solopasset (jag cyklar helst med sällskap) så satte jag upp några strava-sträckor som jag ville ta QOM (Queen of the mountain – dvs snabbast tid) på, varav en är den klassiska Vinningebacken. Jag körde en kort uppvärmning och hade en annan sträcka som första ”intervall”, en kort men (med skånska mått mätt) relativt hård backe och jag tog i. Och som jag tog i, så mycket att jag blev helt slut efter denna korta (500 meter långa) backe. Jag har aldrig varit med om att jag lyckats tömma mig helt under en så kort tid (under en minut). Jag brukar ju ligga och humma på 1500 varv som en gammal diselmotor, å andra sidan tar jag inte slut. Det var ett ganska kort pass, drygt en timme med mycket rull emellan intervallerna, men jag kände av denna första kraftansträngning hela passet. Häftig känsla av att kanske lyckas lura fram lite snabba muskelfibrer ändå, så här när man börjar nå medelåldern. 

En annan egenuppfattning som kommit på skam den senaste veckan är min puls. Många gör pulstester för att se var de har sin maxplus och mjölksyratröskel, men jag har inte gjort det eftersom jag ändå inte planerar min träning något speciellt. För några år sedan hade jag dock ganska bra på var min tröskel låg och var min optimala arbetsnivå var. På den tiden sprang lag mest landsväg och kunde ha pulsen som riktmärke under träning och tävling. För snart fem år sedan fick jag barn och la därmed ”karriären” på hyllan. Visst jag tränade lite för att hålla mig i form och framförallt för att gå ner i vikt. Jag blev sjukt tung under graviditeten. Jag lyckades inte hålla mig så länge utan anmälde mig till en halvmara ett år efter jag fått Gunnar. Lite småfel och med allt annat ön fokuserad träning så kom jag ändå trea och sprang inte så långt från pers. Så på den vägen är det. Pulsen då? Någonting måste ha hänt. Tidigare hade jag arbetspuls på 165-175 och mjölksyratröskel på 185. Nu kunde jag inte komma upp i 150 ens. Jag tänkte att det kanske var något som hänt i och med barnafödandet och att min maxpuls måste gått ner. På ett hårt träningspass idag ligger jag på en snittpuls på 145 och kör jag intervall så är jag kanske uppe på 158. Förra veckan så körde jag dock ett snabbdistanspass på 6 km. Det här med snabbdistans och itnervaller är för mig relativt nygammalt. När jag la skorna på hyllan så slutade jag att träna obekvämt och kör bara roliga pass. I höstas så började jag ändå köra lite intervall och snabbdistans då jag vill bli lite snabbare för att kunna köra lite kortare lopp i år. Så, snabbdistans och efter många veckor av förkylningar så känns kroppen rätt seg, men jag lyckas hålla en jämn fart och snittpulsen? 170!!! Va? Maxpuls? 202. Det är inte möjligt. Jag har mao varit kliniskt död under passet. Jag inser så här i efterhand att det nog är det faktum att jag är lite lat som gör att jag inte får upp pulsen på mina vanliga träningspass. Eller lat, förresten. Fick höra att det heter ”bekväm” när man är vuxen. Det är bara barn och tonåringar som är ”lata”.

Hemma igen efter nio fantastiska dagar på Mallorca. Härliga landsvägsturer på cykel har varvta med löpning och klättring i bergen. Ett och annat äventyr har det också blivit, eller som vi säger i bergen ”ner kommer man alltid”. Ett ordspråk som tål att omarbetas lite. Alla som provat att klättra lite någongång vet att det är mycket lättare att klättra upp än ner. Visst, ner kommer man, om inte annat av gravitationen, men man vill ju gärna komma ner hel. Jag hade med min löparkompis Sara på bergsturerna och det var härligt att både få dela fina upplevelser, som när vi fikade vår medhavda matsäck uppe på toppen av Puig di Massanella, 1400 möh och kunde blicka ut över hela ön. Lika skönt var det att ha sällskap när vår planerade tretimmarstur runt Soller blev till sju då vi tvingades ta oss ner på andra sidan berget då vi inte hittade stigen ner i dalen och bara hittade stup och snår. Jag brukar alltid packa ett litet survival-kit med pannlampa, räddningsfilt, fickkniv och förstärkningsplagg. Jag brukar skratta lite åt det innan jag ger mig ut, men faktum är att jag har varit nära att behöva nyttja det fler än en gång. Senast i Chamonix då jag trodde att jag inte skulle hitta stigen ner i dalen pga all snö.

Traillöpningen har varit fantastisk på Mallorca. Verkligt teknisk terräng med mycket sten och klippblock, som jag ju gillar och fina, branta backar som är härliga att flyga utför. Flera ställen som krävt klättring vilket ger en extra krydda och några lite mer exponerade passager, tex kammen uppe på 1000 meter mellan Soller och Buyola.

En del landsvägscykling har det blivit också. Många höjdmetrar (platt kan jag cykla i Skåne) och trevliga sällskap med många nya cykelkompisar. Här har jag också fått träna på lite nya saker, framförallt utförskörning. Min cykeltränare, Robban, har lärt mig hur jag ska lägga ner cykeln i kurvorna och förflytta tyngdpunkten för att få stabila svängar. Därefter är det bara att köra avslappnat och lite på förmågan. Det har funkat riktigt bra och det känns säkert även om det går riktigt fort. Klättringarna är också roliga och jag har fått lite välbehövlig utmaning där av en Höllvikencyklist som jag nog kommer att få tampas med i sommar. Långa pass har det också blivit. Alla pass har varit längre än jag någonsin cyklat förut och då har det dessutom varit ansenligt med höjdmetrar. Eftersom jag haft både min massör och min naprapat med mig så har jag dock haft riktigt bra förutsättningar till återhämtning mellan passet vilket varit tacksamt.

Det bästa med resan har varit att få dela så många fina upplevelser med så mång härliga människor, många av dem som jag träffat för första gången. Längtar redan till nästa träningsläger.