Manana, manana

Allting i Spanien tar längre tid än i Sverige, det vet alla. Manana, manana, liksom. Nu har jag varit på Mallorca i fyra dagar. I går och idag blev det cykelpass. I går skulle vi köra ett 3-timmars förmiddagspass då jag hade tänkt springa lite på em. Det blev ett 6-timmarspass. Väldigt fint och många fina höjdmetrar. Platt kan jag köra hemma. Någon löpning blev det däremot inte. Idag lämnade jag cykeln hemma på hotellet och tog med mig Sara. Skillnaden mellan Sara och mig är att hon insett att hon inte kan orientera. Själv lever jag fortfarande i förnekelse. Vi utgick från Soller och tog oss upp GR221 som är den klassiska leden här i bergen på Mallorca. Först ca 6 km rakt upp längs en stenbelagd stig, ca 10% lutning. Fick kämpa för att hänga med Sara som sprang med pigga ben.

image

Därefter tog vi av från den klassiska leden då vi skulle göra en rundvandring tillbaka ner till Soller. Nästa del var en magnifik kamlöpning längs med Serra D’Alfabia på 1000 meters höjd, med Puig Major (öns högsta punkt) i fonden. Terrängen var stenblock och bergshällar och vi scramblade mest och fick frisoloklättra på något ställe. Nu hade vi varit ute i tre timmar och skulle bara ner till Soller som vi såg nere i dalen.

image

Här gick något fel, vi hittade inte stigen som skulle ta oss ner och försökte några gånger längs någon djurstig eller liknande men hamnade bara vid stup som inte gick att forcera. Tillslut vände vi upp pch tog en liten privat väg ner på andra sidan berget. Det känns aldrig bra att komma ner på andra sidan berget. Jag tänker på när Reinhold Messner klättrade Nanga Parbat (ni som inte läst om det. Gör det!) dock kändes det som att vi efter sex timmar borde försöka hitta tillbaka till civilisation. Proviant och vatten var på upphällning, likaså humöret. Tillslut kom vi ner på allmänn väg, ungefär i mitten av stigningen upp mot Coll du Soller. Här hade jag ju cyklat i går. Kändes sådär att behöva springa där idag, men ändå skönt att veta var man var. Vi hann upp till fiket på toppen en(!) minut innan de stängde och kunde fylla på förråden. Sen fattades oss bara varsin cykel så vi hade kunnat rulla ner mot Soller igen. Där satt några tyskar och ölade och vi övervägde att sno deras, men vågade ändå inte. Vi sprang ner en bit och sen fick vi lift av två spanjorskor, varav den ena också taillöpare. Sju timmar efter starten var vi tillbaka vid bilen. I morgon ska vi försöka oss på någon lite mer etablerad led. Manana, alltså :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *