Med eller mot?

Man hör ibland om bergsbestigare som vill ”erövra” och ”besegra” berget. Liknande inställning finner man bland en del som tävlar i några av de (individuell) sporter som jag håller på med. Jag gillar inte riktigt den inställningen, det känns som att naturen är emot oss. Det är väl snarare så att man erövrar sog själv på naturens villkor? Jag brukar också tänka att det är befängt att tro att vi ska kunna erövra naturen. Det har visats sig gång på gång att vi inte kan det, inte minst på berget. Nä, jag brukar tänka att jag har naturen med mig, inte mot. Jag blir ett med den och utnyttjar berg, skog, hav och väder för att berika mina upplevelser. Det kan vara att se soluppgången i en perfekt ”barrel”, men lika gärna ett stenhårt cyclocrosspass, i mörker, regn och kuling. Det som händer i naturen berikar min upplvelse och variationgör att det aldrig blir tråkigt.image

Samma tänk går att applicera på de människor som finns runt oss. En del ser dem som motståndare som man ska besegra, på tävling och ibland även på träning. Jag brukar försöka se dem som medtävlare. Det blir roligare, för om jag själv inte når framgång så finns det garanterat någon medtävlare som gör det och som man kan glädjas med. Jag tycker att det här begreppet med medtävlare är extra tydligt inom trailrunning. Killian Jornet beskriver en episod i ett lopp i Schweiz där han och två andra ligger i täten, när ledaren plötsligt snubblar och faller. Killian stannar och sträcker ut sin hand. I detta läge hade han enkelt kunna springa ifrån och ge sig själv ett försprång, men i stället hjälper han sin medtävlare. Detta är ändå en världscuptävling och rimligt viktigt för honom, ändå gör han den prioriteringen. Detta gör att jag älskar den här sporten. Det finns också en gentlemannaanda. När jag sprang VM i somras så hade jag ett riktigt tungt marathonlopp, men sista sex kilometrarna hittade jag ny energi och drog en klunga nedför en teknisk stig. Mot slutet så blev jag ändå trött och då var vi två kvar, jag och en ung fransman. Det var kanske en kilometer kvar av loppet och han vägrade springa om mig. Han ville att jag skulle gå först i mål av oss två, eftersom jag hade dragit. Jag menar, det är ändå VM och han var ung, typ 20-års åldern. Detta gjorde mig aldeles varm och vi fick dela den fina stunden tillsammans.

Så, är du med eller mot?