Allting i Spanien tar längre tid än i Sverige, det vet alla. Manana, manana, liksom. Nu har jag varit på Mallorca i fyra dagar. I går och idag blev det cykelpass. I går skulle vi köra ett 3-timmars förmiddagspass då jag hade tänkt springa lite på em. Det blev ett 6-timmarspass. Väldigt fint och många fina höjdmetrar. Platt kan jag köra hemma. Någon löpning blev det däremot inte. Idag lämnade jag cykeln hemma på hotellet och tog med mig Sara. Skillnaden mellan Sara och mig är att hon insett att hon inte kan orientera. Själv lever jag fortfarande i förnekelse. Vi utgick från Soller och tog oss upp GR221 som är den klassiska leden här i bergen på Mallorca. Först ca 6 km rakt upp längs en stenbelagd stig, ca 10% lutning. Fick kämpa för att hänga med Sara som sprang med pigga ben.

Därefter tog vi av från den klassiska leden då vi skulle göra en rundvandring tillbaka ner till Soller. Nästa del var en magnifik kamlöpning längs med Serra D’Alfabia på 1000 meters höjd, med Puig Major (öns högsta punkt) i fonden. Terrängen var stenblock och bergshällar och vi scramblade mest och fick frisoloklättra på något ställe. Nu hade vi varit ute i tre timmar och skulle bara ner till Soller som vi såg nere i dalen.

Här gick något fel, vi hittade inte stigen som skulle ta oss ner och försökte några gånger längs någon djurstig eller liknande men hamnade bara vid stup som inte gick att forcera. Tillslut vände vi upp pch tog en liten privat väg ner på andra sidan berget. Det känns aldrig bra att komma ner på andra sidan berget. Jag tänker på när Reinhold Messner klättrade Nanga Parbat (ni som inte läst om det. Gör det!) dock kändes det som att vi efter sex timmar borde försöka hitta tillbaka till civilisation. Proviant och vatten var på upphällning, likaså humöret. Tillslut kom vi ner på allmänn väg, ungefär i mitten av stigningen upp mot Coll du Soller. Här hade jag ju cyklat i går. Kändes sådär att behöva springa där idag, men ändå skönt att veta var man var. Vi hann upp till fiket på toppen en(!) minut innan de stängde och kunde fylla på förråden. Sen fattades oss bara varsin cykel så vi hade kunnat rulla ner mot Soller igen. Där satt några tyskar och ölade och vi övervägde att sno deras, men vågade ändå inte. Vi sprang ner en bit och sen fick vi lift av två spanjorskor, varav den ena också taillöpare. Sju timmar efter starten var vi tillbaka vid bilen. I morgon ska vi försöka oss på någon lite mer etablerad led. Manana, alltså :-)

Denna vintern går till historien, inte mindre än åtta veckor har jag varit förkyld av vad jag tror är fyra olika virus. Sjukt irriterande då jag precis när jag blev sjuk första gången skulle gå in i en ny träningsfas och från att ha fokuserat mer på teknik och snabbhet, börja bygga upp uthållighet. Av detta har det inte blivit något, i alla fall inte med kvalité. Har försökt plåga mig igenom något långpass, så där halvt frisk vilket varit en psykisk utmaning utan dess like. Känts som att jag sprungit tio mil. Minst!
Förra veckan hände däremot något. Det började bra på måndagen där jag hade tänkt köra ett MTB-pass i promenadtempo i vårsolen, då halsen inte var riktigt OK än även om kroppen kändes fräsch. Dessbättre fick jag trevligt sällskap som utmanade mig på de tekniska delarna och jag klarade flera passager som jag inte klarat tidigare. Satte några hopp i downhill-banan i full fart också (tidigare har jag alltid bromsat inför hoppen). Fick pressa mig tekniskt för att hänga med, vilket var bra och det kändes som att jag tog ett steg i utvecklingen.
Vårvädret höll i sig under veckan och det blev en extremt fin vårdag på Kullaberg, fint långpass till fots i vårsolen och därefter ett ”riktigt” bad i Mölle. De som känner mig vet att jag vinterbadar året om, men ett riktigt bad är lite mer än ett dopp. Extra skönt att kunna soltorka utan att frysa.

I söndags var det dags för en härligt MTB-runda i skogen. Vi blev ett skapligt gäng med flera vassa tjejer och killar (eller ärligt talat så var det bara vassa cyklister, och så jag då J ). Fick äran att guida gänget en stund och då jag inte ville vara den där ”långsamma” och bränna mina chanser att få cykla med dem igen så fick jag ladda lite. Lite för mycket tydligen, då det klagades lite bak i ledet. Nåja, det gjordes väl mest för att vara snäll mot mig. Uppskattas! J Totalt tre timmar blev det på hjul och så en lite lugn joggingtur efter det i väntan på att sonen skulle komma ut för sin MTB-träning. Ytterligare två timmars ”vallning”, behöver jag nämna att jag däckade kl nio på kvällen? :)
Äntligen! Skönt att vara frisk och kunna köra på igen!! Nu blir det lite lugnt i veckan för att vila inför träningsläger på Mallis som börjar på torsdag. Tio dagar landsvägscykling, traillöpning och kanske lite vågsurf.

Man hör ibland om bergsbestigare som vill ”erövra” och ”besegra” berget. Liknande inställning finner man bland en del som tävlar i några av de (individuell) sporter som jag håller på med. Jag gillar inte riktigt den inställningen, det känns som att naturen är emot oss. Det är väl snarare så att man erövrar sog själv på naturens villkor? Jag brukar också tänka att det är befängt att tro att vi ska kunna erövra naturen. Det har visats sig gång på gång att vi inte kan det, inte minst på berget. Nä, jag brukar tänka att jag har naturen med mig, inte mot. Jag blir ett med den och utnyttjar berg, skog, hav och väder för att berika mina upplevelser. Det kan vara att se soluppgången i en perfekt ”barrel”, men lika gärna ett stenhårt cyclocrosspass, i mörker, regn och kuling. Det som händer i naturen berikar min upplvelse och variationgör att det aldrig blir tråkigt.

Samma tänk går att applicera på de människor som finns runt oss. En del ser dem som motståndare som man ska besegra, på tävling och ibland även på träning. Jag brukar försöka se dem som medtävlare. Det blir roligare, för om jag själv inte når framgång så finns det garanterat någon medtävlare som gör det och som man kan glädjas med. Jag tycker att det här begreppet med medtävlare är extra tydligt inom trailrunning. Killian Jornet beskriver en episod i ett lopp i Schweiz där han och två andra ligger i täten, när ledaren plötsligt snubblar och faller. Killian stannar och sträcker ut sin hand. I detta läge hade han enkelt kunna springa ifrån och ge sig själv ett försprång, men i stället hjälper han sin medtävlare. Detta är ändå en världscuptävling och rimligt viktigt för honom, ändå gör han den prioriteringen. Detta gör att jag älskar den här sporten. Det finns också en gentlemannaanda. När jag sprang VM i somras så hade jag ett riktigt tungt marathonlopp, men sista sex kilometrarna hittade jag ny energi och drog en klunga nedför en teknisk stig. Mot slutet så blev jag ändå trött och då var vi två kvar, jag och en ung fransman. Det var kanske en kilometer kvar av loppet och han vägrade springa om mig. Han ville att jag skulle gå först i mål av oss två, eftersom jag hade dragit. Jag menar, det är ändå VM och han var ung, typ 20-års åldern. Detta gjorde mig aldeles varm och vi fick dela den fina stunden tillsammans.

Så, är du med eller mot?

Från och med nu kommer min blogg att finnas här. Är man intresserad av gamla blogginlägg så finns de att läsa på http://blogg.eriksmo.se

Träna.nu spänner över en bredd av aktiviteter som passar mig, då jag inte bara håller på med löpning även om det är min huvudsakliga aktivitet och vi delar också visionen om att få fler människor i rörelse. Därför har jag valt att lägga min blogg här.

Att få folk i rörelse ja. Personligen är min filosofi att det ska bygga på glädje. Hitta något du gillar, för då blir det av, annars blir det ett måste som man kanske klarar av att tvinga sig till fram till första motgången: missat bussen till träning, du blir sjuk eller skadad. Sen är det kört och man kommer inte igång igen. Nä, hitta något du gillar och jag tror att det finns något som alla kan gilla. Men man behöver också ge det en chans. Du vet hur barn ibland säger att de inte gillar någon mat de aldrig provat? Vi har ett inbyggt motstånd mot nya saker (för att skydda oss). Man säger att man behöver prova en maträtt 14 gånger innan man kan säga om man tycker om den eller inte. Det krävs en viss tillvänjning. Testa samma med träning. Gillar du der fortfarande inte? Testa något annat. Till slut hittar du något som gör dig lika lycklig som det gör mig att få vara i bergen eller havet och springa, cykla, klättra, surfa och simma.