Anna Eriksmo

Jag jobbar med verksamhets- och affärsutveckling och min självpåtagna roll är att vara en visionär innovatör och det som driver mig, både i jobb och privat, är förändring och så har det alltid varit. Därför gillar jag tiden när tävlingssäsongen går mot sitt slut och det är dags att börja fundera över nästa, vad den ska innehålla för ambitioner och hur jag ska ta mig dit.

Den gånga säsongen var för mig en chans att testa lite nya grejer. Utan något större mästerskap så kände jag ingen direkt press att fokusera på skyrunning och det jag provat på är att springa kortare skyrunninglopp, triathlon och cykel, både landsväg och MTB. Inför säsongen hade jag inga förväntningar på mig själv i dessa nya sporter utan ville mest testa och jag kände också att jag ville tävla mycket. Det jag tyckt varit allra roligast är landsvägscykling och det jag gillar mest där är att man behöver använda hjärnan och inte bara kroppen för att prestera. Dessutom finns det så många aspekter kvar att utveckla för mig och det är härligt. De senaste veckorna har jag kört en del lopp i Danmark och det har varit väldigt lärorikt, men det finns mycket kvar att jobba på.

Triathlon var något som jag fortfarande hävdar att jag lite motvilligt drogs in i. De tävlingar jag kört har alla varit över medeldistans då man inte får drafta i cykling och där handlar det mest om kroppen och pannbenet. Jag får väl ändå erkänna att jag blir lite ”smickrad” av att det gått så bra och har därför bestämt mig för att till nästa säsong testa olympisk distans, då man faktiskt får drafta i cyklingsmomentet. För att ha en chans där behöver jag dock utveckla min simning. Är jag får långt efter i simningen så kommer jag ändå aldrig kunna cykla ifatt en klunga. Så fokus nästa år, landsvägcykling och olympisk triathlon. Träningsmässigt håller jag för närvarande helt uppe med löpning. Jag har haft en irriterad hälsena som jag tänkte att jag skulle bli helt frisk ifrån. Ända sedan SM så har jag vilat från löpning helt och mest cyklat. Nu kommer jag att börja lägga en hel del tid på simning för att ta nästa steg där.

Jag kommer säkert att köra en del annat också, nu i höst tänkte jag testa att tävla i cyklocross och MTB och Skyrunning är fortfarande aktuellt även för nästa säsong, men jag kommer inte att träna specifikt för det. Just nu ser jag fram emot att gå in i en träningsperiod för att börja bygga förutsättningar för en bra nästa säsong. In och kötta!

Allt var inte bättre förr och bara för att man gjort något i hundra år så betyder det inte alltid att det är bättre. Evolutionärbiologiskt tar vi människor dock många generationer på oss att anpassa vår biologi, varför många rörelsemönster som är ”naturliga” dvs utvecklade under årtusenden, är att föredra.

Löpare brukar ofta hävda att löpning, till skillnad från många andra sporter, är naturligt och därför att föredra. Njae, evolutionärt är vi snarare utvecklade för att gå långa sträckor, ägna oss åt lågintensiv aktivitet (samla) med inslag av hög intensitet kortare stunder (jaga, eller bli jagad). Fick äran att lyssna på bergsbestigaren och äventyraren Reinhold Messner härom dagen och han fick en fråga om när han mår som bäst, om det var under hans långa ökenvandringar, arktiska äventyr eller extrema toppbestigningar. ”Nä, det är när jag är i bergen och vandrar.”, svarade han. Han menar att det är vårt naturliga rörelsemönster. Om vi springer, cyklar eller liknande så rör vi oss för fort och hinner inte processa synintrycken. Detta betyder inte att man inte ska springa eller cykla. Jag ägnar mig mer än måttligt åt dessa båda aktiviteter. Det handlar mer om var vi mår som bäst och var vi hittar balans.

Jag skulle inte kalla varken löpning eller cykling onaturligt, utan snarare varianter på vårt naturliga rörelsemönster. Något som jag däremot skulle kalla onaturligt är sittandet. Denna märkliga position då varken ben, muskler eller ligamnet får fungera som de är utvecklade till, blodtillförsel stryps, benen drabbas av benskörhet, ligament och muskler förkortas och stelnar. Trots detta är det många som sitter både på jobb och hemma. Vad är då naturligt och hur ska jag lösa detta? Det finns tre naturliga positioner för att vara stilla (vi människor är främst designade för att vara i lågintensiv rörelse, men vid vissa tillfällen måste vi vara stilla) och det är att stå, ligga eller sitta på huk. Den sistnämnda är dessutom den bästa positionen när vi ska ”tömma systemet”, så att säga. Liggandet är främst till för sovandet, och möjligen någon annan aktivitet, men inte för att ligga på soffan och se på TV i flera timmar. Bättre då att sitta på huk framför TVn (om man nu ser på TV).

Själv står jag på jobbet, men det jag ska försöka göra mer av är att sitta på huk (som jag gör nu när jag skriver detta). Jag har korta hälsenor och baksidor, samt ”falsk ischias”, så det är en riktig utmaning för mig att göra det och jag klarar endast kortare stunder i taget och när jag inte orkar längre så sätter jag mig på knä en stund. Men övning ger färdighet och förhoppningsvis hjälper detta till med mina hälsenor och baksidor.

Läs mer här:
http://theshawnstevensonmodel.com/sitting-can-destroy-health/

http://theshawnstevensonmodel.com/resting-squat/

Varning för långt inlägg.

Inspiration till att springa har saknats mycket denna vår och sommar, förmodligen delvis en ond spiral av att jag var förkyld konstant från januari till april, tappade form och kände mig långsam och dels att cyklingen varit det som inspirerat och därmed dragit tid. Inför säsongen hade jag dock planerat att springa Dolomites Skyrace som är ett lite kortare skyrunninglopp än de jag sprungit tidigare, ”bara” 22 km och också Dolomites Vertical-KM som är det brantaste av de VK-lopp som ingår i världscupen, enbart 2,5 km på 1000 höjdmeter. Jag har aldrig tidigare varit i Dolomiterna men under flera år velat springa dessa lopp, men de har krockat med andra tävlingar ochdessutom har jag inte känt mig tränad för så korta (läs snabba) lopp.

En veckas semester planerades därför in i Italien, med de båda skyrunningloppen på schemat och hel del landsvägcykel. Jag valde att bo i Merano, en otroligt mysig ort väster om Bolzano, tillsammans med ett gäng traillöpare och swimrunners från IS Göta, varav några sprungit loppet tidigare och kunde ge värdefulla tips, och framförallt härligt sällskap.

Med väldigt lite löpträning under se senaste månaderna så hade jag inga förväntningar på topp-resultat, utan försökte i stället försöka fundera på vilken känsla jag ville ha. Jag resten ner på torsdagen och vertikalen skulle gå fredag morgon. Jag flög till München och hyrde bil, tog vägen förbi Canazei, där tävlingarna skulle utgå från, för att reka lite och hämta ut nummerlapp. Hade faktiskt vilat och laddat ordentligt och känslan jag ville ha i vertikalen är att gå ”all in”. Ta i allt jag har, och ta ut mig fullständigt. Detta har jag aldrig gjort på en löptävling innan, jag vill ofta ha det lite ”bekvämt”, men tänkte att jag ska träna mig i att ”ta i”, lite samma känsla som jag är ute efter i cykeltempo, dvs önskan om att kräkas, tunnelseende, minnesluckor och avsaknad av färgseende. Jag körde från Merano till Canazei tidigt på fredag morgon, lyssnade på en av mina favorit-spellistor på Spotify, såg soluppgången över bergen precis vid gränsen mellan Alperna och Dolomiterna och fick en sån underbar känsla i kroppen. Superladdad! Man startade i grupper om 20 löpare och planen var att gå ut hårt från start. Jag fick sällskap av en engelsman, vi drog ifrån restan av vår grupp och vi följdes åt nästan hela loppet. 1000 höjdmeter på 2,5 km är sjukt brant. Jag sprang så fort det var fysiskt möjligt men gick säkert 75% av banan. Jag kom in i en bra rytm och sprang/gick om väldigt många som startat tidigare, kände mig stark och trängde bort alla tankar om smärta. Mot slutet fick jag lite extra krafter och sprang de sista hundra metrarna trots en lutning på ca 50%. Planen var att inte ha något kvar när jag gick i mål och det lyckades. Jag minns inget av den sista biten och föll ihop efter målgång, kunde inte röra mig på uppskattningsvis tio minuter utan bara låg där i gräset. Jag har aldrig varit så trött efter varken träning eller tävling, inte ens när jag höll på med boxning. Sjukt nöjd med att ha lyckats med min plan, att verkligen ta ut mig. Innan tävlingen visste jag inte ens om jag skulle kunna, nu vet jag. Resultatmässigt tog jag en 23:e-plats (av 300 startande kvinnor), endast 3 min efter Emelie Forsberg, vilket känns grymt bra då hela världseliten var på plats och jag dessutom hade några av dem efter mig. Men känslan var det viktigaste och det är den jag har med mig nu efter loppet.

Efter en pizza-lunch så blev det lite cykling. Då jag ändå var i Canazei passade jag på att köra Passo Sella, från både Canazei, ner till andra sidan till Val-Gardena och så tillbaka. Två fina backar på ca 11 km var med snittlutning ca 7%. HC resp Cat 1, för de som är cykelnördar.

Rätt sliten på lördagen så tillbringades hel dagen i Merano på themebadet där. Benen kändes som spagetti och jag var lite orolig för Skyracet som skulle gå på söndagen. Inte kändes det bättre söndag morgon. Var på plats i Canazei i god tid för uppvärmning, dock till ingen nytta, benen gick inte att springa med i uppvärmningen så det fick bli en snabb promenad. Jag övervägde faktiskt att inte ens starta, men tänkte att jag ändå ville se banan. Bara jag tar mig upp på toppen så är det bara nerför sen och det klarar jag. Som tur var fick jag tips om att ta stavar. Vi var över 2000 startande och jag stod i andra startled (seedad, tydligen). Gick ut lugnt och tänkte bara att jag ville ta mig runt och njuta av dagen, vädret (som var fantastiskt), utsikten och stämningen. Som vanligt i italienska lopp är det folk längs banan och härlig stämning. De första 10 km går rakt upp, och vi skulle avverka ca 2000 höjdmetrar. Första vätskekontrollen var vid toppen av Passo Pordoi (en klassisk Giro d’Italia-bergsetapp), men då har man inte ens kommit halvvägs. Därefter börjar den riktigt branta klättringen upp mot Piz Boe, toppen. Även om jag tog det lugnt och benen från början inte funkade så kände jag mig stark i kroppen, kunde utnyttja stavarna bra och efter ett tag började jag plocka placeringar, vilket ger ett skönt självförtroende. Känslan jag ville ha var ändå njutning så jag tog inte i det där allra sista. Jag ville ha lite krafter kvar för att kunna ha en njutbar nerfärd. När man kommit upp på toppen så springar man som på en högplatå på bergshällar och klättrar lite via ferrata med utsikt åt alla håll. Underbart! Nerförslöpningen från toppen är också det mest underbara jag sprungit. Sjukt brant, speciellt i början, ca 30-50% med ömsom klipphällar och ömsom sten/grus. Det blev lite som att åka skidor på gruset. Sååå roligt!!! Även om löpträningen uteblivit så har jag tränat en del teknik och balans och det hade jag nytta av. Kunde plocka många placeringar utför också och det gick i en hejdundrande fart. Jag har inte haft så roligt på länge under en löpning. Jag ramlade en gång, men lyckades min vana trogen lindra fallet genom att landa ”rätt” och det var bara att köra vidare. Behöll njutningskänslan hela loppet och pushade aldrig på det där sista. Loppet var en ren och skär upplevelse och jag korsade mållinjen med ett leende på läpparna. Placering 34:a i ett väldscuplopp är det sämsta jag haft, men känns ändå bra då det var 600 startande damer och förutsättningarna var som de var. Men känslan, vilken lyckokänlsa det var. Och benen, jo de hade visst vaknat nu. Hängde lite i målfållan men sen blev det dusch, pizza och lite häng. Eftermiddagspasset blev på cykel och tanken var att ta sig upp på Passo Pordio. 11 km och 6-7% lutning. Detta är en riktigt klassisk stigning och nu hade benen vaknat och eftersom jag tagit det lite mer njutbart under förmiddagen så tänkte jag ta i lite nu, så jag körde hårt från start, och benen svarade! Härlig känsla när kroppen bara känns så där stark. Lyckades få till 7:e snabbaste tid på Strava på denna klassiska sträcka(!) Två härliga dagar i Dolomiterna, men nu var det dags för Alperna.

På måndagen stod Stelviopasset på schemat. Planen från början var att köra den från båda sidorna, men kroppen var lite sliten så jag fick nöja mig med att köra den från den klassiska östra sidan. 24 km backe, jag har aldrig ens kört en backe som är hälften och de längsta var de tre jag körde i dolomiterna. Ja, det skulle ta lite drygt två timmar men jag valde att ta det lite lugn, kroppen var som sagt sliten och nu ville jag bara njuta. Efter ett tag kommer man upp ur skogen och får se glaciären och toppen Ortler, som den brittiska bergsbestigaren Edward Wymper, beskrivit som den vackraset i alperna. Mer om Wymper senare. Perfekt väder och ingen snö på toppen och hela 12 grader. Om jag tog det lugnt uppför så stod jag på lite mer utför (2a snabbaste tid i år!).

Efter en ”mellandag” så var det på tisdagen dags för en långtur. Jag valde nog årets varmaste dag, 43 grader i skuggan, för att köra långpass. Fick dock en väldigt fin tur, 12 mil och drygt 6 timmar, nästan 4000 höjdmetrar. Tog det väldigt lugnt i cyklingen, utom i utförsbackarna där jag återigen satte väldigt snabba tider. Fina öppna kurvor och lite trafik bjuder in till inspirerad utförskörning och det är så roligt. Man tror att fartvinden ska kyla lite, men icke i denna värmen, fortfarande i 60 km/h så känns vinden varm och man svettas… På kvällen denna varma dag så upplevde jag veckans höjdpunkt. Att få träffa Reinhold Messner live, in person! Denna levande legend, som för de som inte är insatta i ibergssport, är den största alpina bergsbestigaren genom tiderna. Förste man att klättra över 8000m utan syrgas, först att bestiga Everest utan syrgas och att göra solobestigning av Everest i alpin stil. Först att bestiga alla 8000m-toppar och massa andra bedrifter. Han har ett bergssportmuséum utanför Bolzano och kvällen avslutades med att han satt och berättade gamla klätterhistorier vid en öppen eld. Bland annat berättade han om förstabestigningen av Matterhorn, där då tidigare nämnd Wymper då var den första att bestiga toppen. Riktigt inspirerande och intressant att höra hans historier också då om egna bedrifter och då att få sitta där bara några meter ifrån. Man är kanske för gammal för att ha idoler, men jag blev så klart starstruck.

En härlig tävlings- och träningsvecka avslutades med ytterligare thermebad, denna gång i Erding, precis i närheten av Münchens flygplats. Vila, onsdag, torsdag och fredag, enbart lite lätt simning för att hålla igång kroppen. I går lördag var det dags för SM i triathlon över halv Ironmandistans, där jag var anmäld i min Mastergrupp 35-39 år. Min tredje triathlon blev alltså ett svenskt mästerskap. Jag hade aldrig anmält mig om jag inte trott att jag kunde vinna och lite kaxigt sa jag till vår klubbordförande Üwe inför loppet, som trodde att jag skulle köra seniorklassen, att jag hellre tar guld i Master än blir femma i senior. Well, en guldmedalj är dock aldrig bara att hämta. Värmde faktiskt upp ordentligt inför simningen för att kunna gå ut hårt utan att tappa andan och det lyckades, simningen gick väldigt bra och jag kände mig stark. Blev chockad när jag såg att jag kom upp på precis 36 minuter, typ 3-4 min snabbare än jag förväntat mig. Cykelbanan bjöd på många höjdmetrar och det borde passa mig. Fick dock en väldigt dålig känsla på första varvet (av fyra) och kände mig långsam. Blev omcyklad av flera i min klass och det kändes allmännt kasst, svag liksom. Funderade på om jag kunde hitta på någon bra ursäkt att bryta, men kom på att jag ju inte gillar att bryta. I början av andra varvet så sa jag till mig sälv att skärpa till mig och det gick bättre. Sen kom regnet och i takt med att vädret blev sämre så förbättrades min cykling, framförallt i de branta och snäva svängarna i utförslöporna kunde jag ta mycket tid på de andra och var snart ikapp och förbi flera av dem. Alpkörningarna gav utdelning, fast åt andra hållet. Ut på löpningen var jag ändå över 14 minuter efter ledaren och Üwe ville inte ens berätta hur mycket efter jag var. Jag kände mig dock ganska trygg i att jag borde kunna plocka en del under löpningen och efter första varvet har jag tagit in 6 min och då började jag få lite backtider, dessutom mötte man varandra flera gånger och jag kunde själv räkna ut att jag tog in en del. Räknade lite på det och insåg efter ett tag att jag nog skulle klara det men att det skulle bli knappt. Jag funderade under hela löpningen på en artikel som jag läst tidigare i veckan och som gjorde gällande att det som skiljer de som vinner från de andra, alla annat lika, är hur mycket smärta man är villig att stå ut med. Jag funderade lite på hur mycket smärta det kan vara värt att vinna svenskt mästerskap, och kom fram till att det fick göra ganska ont. Stärkt av upplevelsen i Italien av att jag faktiskt klarar av smärta så valde jag att hålla ett högt tempo genom hela löpningen och med ca 3 km kvar går jag om ledarinnan och ökar, vinner till slut med över 4 minuter. Jag hade innan tävlingen förutsatt att jag skulle ha en bra chans att vinna, men hela tävlingen var en berg- och dalbana, med bra simning, cykling som nästan fick mig att bryta och en löpning som gick bra, men gjorde ruskigt ont. Känslan var att vinna till varje pris, ett silver hade jag inte varit nöjd med. Jag vann min klass och var, inte femma men åtta, totalt, vilket jag är väldigt nöjd med. Som någon sa, de andra tränar ju faktiskt triathlon.

Tre tävlingar, tre känslor. Känslan av att helt ta ut mig, känslan av njutning och känslan av att vinna till varje pris. För mig är känslan det viktigaste och jag tycker att det är underbart att kunna ha så olika känslor i loppen. Mångfalden berikar mitt tävlande och det gör att jag kan tävla i sporter som jag inte är så bra i, som jag skulle kunna vara om jag tränade för dem. Nästa helg är det x-cup och mountainbiketävling. Känslan jag är ute efter? Att bara ha roligt i skogen och utmana mig själv. Det finns en känsla för varje tävling och det är den jag jagar.

Det är ditt fel Üwe! Det var du som ville att jag skulle köra triathlon och jag anmälde mig för att få tyst på dig, så att jag ska slippa tjat. Det gick väl sådär. Efter första triathontävlingen så insåg jag att det faktiskt var lite kul och trevligt det här och nu känns det som att det är nåt jag skulel kunna ha rikitigt roligt med. Jag har fått lite frågor om jag nu ska köra Ironman, nej, det är inte tanken. Snarare skulle jag vilja köra kortare sträckor, tex olympisk där man får drafta, men då måste jag bli bättre simmare först. Apropå simmare, i går fick jag äran att tävla mot Emma Igelström. Vilken cool tjej! Hon var först upp ur vattnet (av alla) och lyckades därmed inspirera en 4-årig tjej att tjejer faktiskt kan vara bäst och att man kan bli vad man vill (läs Emmas blogginlägg http://www.healthyliving.se/emma/2015/06/27/en-4-aring-gjorde-min-triathlondag/ ).

Min tävling då? Jag visste att jag skulle ha chans att förbättra min tid från Sövde på denna snabba bana. Simningen går medströms i Nissan och där kapade jag 10 min. Cyklingen var nästan vindstilla och trots att jag var kall och stel så kunde jag hålla etthögt tempo från start. Har varit osäker på vilken kapacitet jag har på cykel, och blev förvånad att jag körde de (knappa) 9 milen under 2:40, vilket innebär 33,5km/h i snitt. Tog fyra placeringar. Löpningen gick också bra, inte lika bra som sist, men jag höll ihop det och sprang halvmaran på precis 1:30 och gick ut i ledning efter 6 km. Superkul där vi var många som hejade på varandra. Hade innan loppet tänkt att om jag har en riktigt bra dag så kanske jag kan klara neråt 4:45 och jag är överraskad och lycklig över tiden 4:41. Ja, nu har jag lovat en massa människor att om det går bra här så ska jag köra SM, så det är väl bara att anmäla sig.

Och vilken triathlondag det var! Hade en massa klubbkamrater som överträffade sina förväntningar på VM. Julia tog VM-silver!!! Rasmus 5:a och Daniel 8:a. Grymt inspirerande.

Så ja, jag ger mig. Nu är jag ”triathlet” (också, ska tilläggas för jag ger inte upp mina dnar epitet och dessutom jobbas det friskt på att även bli ”cyklist”) och mitt mission inom sporten är att införa lite mer humor. Det. Finns en underbar gemenskap och glädje inom communityt men jag upplever att vissa tar sporten på lite för stort allvar. Formodligen för att man inte hinner annat. En typisk triathlet är en konsultarbetande småbarnsförälder (ja, ni känner igen er) och mellan Ironman-passen finns inte tid för några ”lekar”.

Jag täntke börja med att skissa på en ironisk variant av velominatis cykelregler, fast för triathlon. Alla förslag och inspel välkomnas (tack ni som bidragit hittils). Vi kan väl börja lite så här:
1. Du ska icka hava andra gudar än din sportklocka
2. Du tränar och tävlar alltid i tights och linne. Splitshorts är till för långlöpare och t-shirt för cyklister.
3. Tänk kompression, dvs försök få in kompressionskläder på alla ställen du kan tänkta dig. Bara fantasin sätter gränsen.
3. På löpmomentet under tävling så har du alltid solglasögon. Färgen matchar såklart både cykel och löparskor.
4. Skärmkeps är också obligatoriskt under löpningen. Ärligt talat, har du någonsin sett en triathlet springa utan skärmkeps?
5. Du nöjer dig inte med att enbart träna med din triathlonklubb, utan går med i en simklubb, en cykelklubboch en löparförening också för att maximera din träning.
6. Vintersäsongen utgörs förutom av ändlösa sufferfest-pass på trainern i källaren och kör du kortare än tre timmar så har det inte hänt.
7. På vintern passar du även på att mäta, väga och optimer allt möjligt. Din syreupptagningsförmåga, laktattröskel, maxpuls, löpsteg, muskelfiberrekrytering, fotisättning m m. Mot slutet av vintern gör du såklart en bikefit på din nyinförskaffade trihoj. Den du hade förra säsongen preserade bara tio timmar i Kalmar och nu är det nya mål.
8. Mål, tider, placeringar. Du ger blanka fan i vad alla andra gör på tävling, bara du klarar ditt tidsmål. När du slutat göra det och börjar tävla på placering så är du redan heltidsproffs och bor i Schweiz.
9. Att simma med tävlingsbadmössan innan tävling betyder otur.

I min ungdom höll jag på med friidrott och när jag var i 13-års åldern fick jag vid ett tillfälle problem med hälsenan. Eftersom jag (redan då) var träningsnarkoman så var det här med vila inte min melodi. Jag lånade min pappas gamla räser, en Peugeot från 70-talet med lädersadel och ni vet sådana där steglösa växlar. Även om det varken fanns garmin eller strava på den tiden så märkte jag nog att jag hade viss talang för detta med cykel (vilket jag aldrig haft för löpning där jag är en ren ”träningsprodukt”). Det fanns en runda som är 33 km som jag cyklade på 1:10 redan andra gången jag provade. Det här med cykling var dock bara rehab för min del och har aldrig tyckt att det var speciellt roligt. Vid något senare tillfälle fick jag problem med behinneinflammation och började då att springa i vatten. Eftersom det är väldigt tråkigt så varvade jag med simning, även det blev då rehabträning. Simning och cykling har jag därför alltid uppfattat som tråkiga aktiviteter. När jag flyttade till havet så började jag dock simma för skoj skull och i slutet av förra sommaren så upptäckte jag ju att cykling faktiskt kan vara roligt, speciellt om man tävlar i det. Tanken på att göra triathlon har funnits ett tag, men jag har haft en massa ursäkter; kan inte simma tillräckligt bra, har inte rätt utrustning, jag tycker inte att det verkar roligt att cykla själv i 9 mil (eftersom man inte får drafta), växlingarna känns stressiga och inte kan det vara kul att springa efter man cyklat (vill ju springa på ”pigga” ben när det är tävling). En del av motståndet har bestått i att jag utifrån upplevt att det är ett större tidsfokus inom triathlon än tex inom traillöpning och cykling där man inte kan jämföra tid eftersom det är så många andra parametrar (taktik, terräng etc.) och en del av motståndet kommer då av att jag har en ganska bra bild av vad jag ”borde” presentera och är rädd att inte leva upp till förväntningarna som jag själv har.

Efter att ha tagit tag i några av mina ”motståndare”; tränat simning lite mer kontinuerligt, skaffat ”rätt” utrustning så tänkte jag ändå att denna säsong, som är en ”prova på”-säsong för mig så ska jag nog göra en triathlon i alla fall så jag anmälde mig till Sövde halv-Ironman (1,9km simning, 90 km cykling och 21 km löpning). Att jag är med i Heleneholms Tri team hjälper också till då det är så många trevliga och duktiga triathleter på alla nivåer och en väldigt härlig och prestigelös stämning i klubben. Man blir inspirerad och glad.

Någon direkt träning inför detta har jag inte gjort. Det har inte blivit så många långpass, inga brick-pass (om man undantar Klippan Duathlon där jag provade att springa efter cykling) och ingen träning på växlingar. Löpningen har legat på latsidan sedan mitten av april pga inspirationsproblem, men cyklingen har fått ta desto större utrymme och den allmänna formen har varit på uppåtgående. Jag valde att (faktiskt) försöka toppa formen till denna tävling. Normalt har jag svårt att sitta still och avstå träning, men nu gjorde jag ett bra försök och dagen innan så kändes det riktigt bra. Jag lyckades t.o.m. få till en riktig skittävling i onsdags (Allinstempo utan uppvärmning och på dåligt humör). Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag helst vill ha en ”dålig” uppladdning för att tända till ordentligt. Så allt kändes så bra det kunde och jag var också riktigt nervös, vilket är bra då jag ofta är lite för lugn.

Jag såg till att vara vid start i god tid innan så att jag kunde reka alla växlingar och få koll på alla grejer. Allt kändes bra inför simstarten. Jag var dock lite orolig för hur det skulle vara att simma med 249 andra. Man har ju hört om att man blir nedtryckt, översimmad och kan få smällar etc. Starten går och jag springer i vattenet. Det är lite trångt i början och visst händer det någon gång att någon av misstag simmar över en. Man ser ingenting då vattnet är grumligt, men det är inte alls så farligt som jag trodde. Efter ca 200 meter hittar jag min rytm och ligger ganska lugnt. Tanken är att simningen inte ska ”kännas” och ärligt talat så simmar jag sällan snabbare när jag ”tar i”. Bättre då att fokusera på tekniken och rytmen. På andra varvet (av två) så känner jag dock att jag kan ta i lite mer och simmar om flera medtävlare. Är inställd på att simningen ska ta drygt 40 min och att bytet ytterligare några minuter och om jag är ute på cykeln efter 45 min så är det bra. Blir smått förvånad när jag inser att simning plus bytet gått på 40 min (och tänker att klockan nog går fel). En bra känsla får jag av detta inför cyklingen, som ska bli dagens roligaste del, är det tänkt. Jag har provkört banan och gillar att den är ganska kuperad. Det blir lite variation i det annars monotona att cykla själv (då man inte får drafta). Det blåser ganska rejält och är mest kantvind och motvind, känns det som. Jag kan trycka på bra, men det går inte så fort som jag tänkt. Det första varvet (av tre) snittar jag 32 km/h, andra är jag nere på 31,5 och sista strax under 31. Cykeltiden blir drygt 2:55. Okej, men jag hade hoppats på bättre. Nåja, jag har ”hållit ihop” det, inte gjort några misstag och inte haft några tekniska bekymmer. Löpningen är jag väldigt osäker på. Dels för att jag knappt tränat löpning på två månader och dels för att jag inte har någon känsla för hur det ska kännas efter 90 km cykling i Z-position. När jag kliver av cykeln känns benen som spagetti, men när jag bytt skor och kommit ut på löprundan så känns det genast bättre. Försöker fokusera på att hålla hög frekvens. Steglängden kan jag inte göra något åt. Löpningen är en trailinspirerad bana som mest går på stig och så lite asfalt. Någon backe är det också. En väldigt fin och trevlig löpbana som man springer fyra varv. Tittar ner på klockan och ser att jag håller 4:10-4:20-tempo. Klart bättre än jag hade väntat mig. Efter någon kilometer passerar jag trean i loppet och löpningen känns grymt bra. Jag passerar väldigt många andra också och under löpmomentet så är det bara en löpare som passerar mig. Det är stundtals väldigt smalt på stigen men alla flyttar på sig när det märker att det kommer någon snabbare bakom, t.o.m. de konkurrenter som jag tävlar emot och de som orkar hejar på. Vilken härlig känsla, precis som det brukar vara på traillopp. Jag som trodde att triathleter bara fokuserade på tävling, tider och sin egen prestation. Så fel jag hade. Jag får back-tider av mina klubbkamrater och tar in på täten, är bara minuter efter och vet att jag springer mycket fortare. Sista varvet inser jag dock att avståndet förmodligen är för stort. Jag siktar in mig på att göra en bra tid i stället och hoppas komma under 5:20. Går till slut i mål på 5:14 vilket jag är väldigt nöjd med. Löpningen klarades på 1:33 (totalt 7:e bästa tid av alla 250 startande) vilket jag är väldigt förvånad över. Innan loppet såg jag mest fram emot cyklingen, men under tävlingen var det löpningen som var roligast. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Bäst var alla klubbkamrater som hejade på mig. Det gav mig så mycket energi.

Jag gjorde den här tävlingen mest för att jag var nyfiken på att vad jag skulle kunna göra när jag sätter ihop simning, cykling och löpning och dels för att många andra också verkar nyfikna. Simning är kul, men jag gör det helst utan stimmet. Cykling är hur kul som helst, men jag gör det helst i grupp eller kortare tempo. 9 mil solo är nog fortfarande inte min grej. Löpning vill jag helst göra på ”pigga” ben och det verkar som att piggheten inte skadas av att simma och cykla innan. Slutsatsen är att det faktiskt är roligt och trevligt med triathlon, mina fördommar har kommit på skam både om sporten och om människorna. Jag tycker dock fortfarande att riktigt utmanade trail/skyrunninglopp och ”vanliga” cykeltävlingar är roligare, men det blir säkert någon mer triathlon. Variation förnöjer.

De senaste veckorna har gått i ett. Tävlingar hela tiden, i snitt två per vecka. MTB, time trial, GP-lopp och Linjelopp. Sen har det varit fullt av en massa andra aktiviteter, filminspelning (kommer inom kort), föreläsningar, open water-premiär och en massa annat. I stället för att skriva om allt detta ,finns gott om inlägg på min facebook om man är intresserad (facebook.com/annaeriksmo), så tänkte jag skriva om de två mest inspirerande och roliga saker som hänt. Cykeltävlingarna i all ära, jag älskar att tävla och jag har lärt mig en massa nytt de senaste veckorna och nått personliga framgångar, men det finns annat här i livet.

Det roligaste som hänt på cykel var i onsdags då jag var med på Onsdagsspurten för första gången. Upplägget är att man samlas och cyklar tillsammans. Vid sju ställen så råder ”fri fart” mellan förutbestämda punkter, s k ”spurter”. Dessa är olika långa och det är inte alls den starkaste och snabbaste cyklisten som vinner, utan man måste ha taktik och iskyla. Flera av åkarna kör i team, där teamen kan dra fram varandra. Mellan spurterna samlas man ihop och cyklar tillsammans fram till nästa. Vi var ca 25-30 pers på denna premiärtur för året, varav fyra tjejer. Jag är inte speciellt explosiv, även om det blivit bättre sedan jag började cykla och det här är perfekt träning för mig. Eller träning, visst är det tävling också J Första spurten går och jag ligger för långt bak. Har inte riktigt koll på var starterna går. Kämpar på men kommer inte ifatt Jessica och Helén där framme. En tredjeplats blev det iaf. Spurt två, nu håller jag mig framme och ger järnet från start. Klassiskt misstag ska det visa sig, håller inte hela vägen och slutar fyra (sist). Tredje spurten, nu tänker jag vara lite mer kall. Tar hjul på en av herrarna och får bra fart, går om och trampar på. Detta är en av de längre sträckorna och jag tänker att tempobenen ska få jobba lite. Spurten avslutas i en uppförsbacke och det är min melodi. Yes! Först upp! Spurt fyra får i rak motvind. Här gäller det att vara taktisk, lägger mig på hjul tills en av herrarna väljer att gå ifrån. Jag hänger på och börjar lukta pallplats bland herrarna och trampar på. Icke – här kommer en klunga med några grabbar och bara svischar förbi. Nåväl, en till spurtseger. Femte spurten ligger jag väl framme och tar hjul, går ut själv efter ett tag och drar hem min tredej raka. Spurt nummer sex är den längsta och den går också i rak motvind. Ingen! Vill gå upp och dra. Jag lägger mig som tvåa och vi rullar väldigt lätt. Plötsligt säger killen som är bakom mig att vi har femtio meter. Shit, det här är vår chans, tänker jag. ”Vi kör!” säger jag. Vi är nu tre stycken som turas om att ta förning, vi rullar i snabb takt och hjälper varandra. Efter att tag tappar vi ledaren och efter ytterligare ett tag ligger jag solo som tvåa. Börjar känna att nu är det väl ändå dags för en pallplats i herrklassen. Icke, där kommer de igen, med 50 meter kvar. Inga damer dock och jag har tagit min fjärde seger. I sista spurten ligger jag alldeles för långt bak. Vad värre är så har jag slut på växlar. Efter ett bra tag inser jag att jag cyklar på lilla klingan. Ha ha, även det ett klassisk nybörjarmisstag. Blir trea och totalt samlar jag flest poäng för kvällen, även om vi tjejer hade lite svårt att reda ut begreppen efteråt. Riktigt tight blev det tillslut med Jessica och Helén endast en respektive två poäng bakom. Riktigt härligt med onsdagsspurt. Det jag gillar är att det är så härlig och trevlig stämning under hela turen, men under själva spurterna så är det tävling och då växer hornen ut. Precis så gillar jag det. Jag vill kunna slappna av emellan och ha skoj, men vill inte heller låtsas att tävlingsmomentet inte finns där.

I förra veckan var jag i Åhus och höll inspirationsföreläsning för team Nordic Trail där. Jag träffade en cool och stark kvinna, Kristina, som undrade om jag kunde träna lite med henne. Jag har aldrig agerat coach tidigare på det här sättet och eftersom jag oftast har dåligt med tid så är det inget jag tänkt på att göra, men Kristinas mål och utmaning var nåt som föll mig i smaken. Hon ska springa Tierra Arcitc Ultra, 120 km mellan Nikkaloukta och Abisko, i sommar och jag har gjort förlagan till detta, Fjällräven Classic. Vi bestämde två tillfällen och i går, söndag, körde vi första. Vi träffades i Skäralid för att njuta av Söderåsens fantastiska nationalpark. Fokus var på teknik och teori. Vi körde teknisk stig, backe upp och ner, off-trail och lite annat smått och gott. Tre timmar, varav två timmar effektiv tid och sedan en teorigenomgång, träning och själva tävlingen. Kristina är full av energi och har ett fint löpsteg och en naturlig kärlek till löningen, vilket inspirerade mig. Dessutom är hon stark och snabb och jag fick absolut inte ligga på latsidan. Har faktiskt träningsvärk i låren idag. På ett sätt kan jag nästan glädjas mer med andras framgångar och det ska bli superspännande att följa Kristinas väg fram till målet.

Tävling är roligt, men det är inte allt!

Läste ett annat blogginlägg här i veckan som handlar om folk som kommer med ursäkter och undanflykter inför tävlingar. För mig är det lite tvärtom, har jag en riktigt bra uppladdning så brukar resultaten oftast utebli. Helst ska jag ha ett riktigt skitpass innan tävling, blir nog mer ”hungrig” då. Förra veckan hade jag två tävlingar, den första var ett cykeltempo i Helsingborg, som också är kvaltävling till veteran-VM. Det är det första loppet i år som jag toppar formen till. Mitt andra tempolopp och jag kan därför inte ha någon målsättning på resultat/tid (och när jag kollat upp de andra i startlistan så inser jag att typ hälften är landslagsmeriterade i tre olika länder.) Min målsättning är därför att jag ska ta ut mig helt och ge allt. Då kan jag vara nöjd. Detta är inte min starka sida. Jag gillar när det är lite bekvämt om man kan ta det lite lugnt mellan varven. Därför är traillöpning och MTB perfekt för det kommer alltid någon teknisk utförslöpa så att man kan ”vila” lite. Tempo däremot handlar bara om vilka ben man har, och då inte lår, utan pannben. Lite stärkt dock av att jag i mitt första lopp förra onsdagen faktiskt lyckades ta i så mycket att jag kräktes(!) Så det finns där ändå, pannbenet.

Loppet skulle gå på kvällen och jag var ledig och barnfri så jag kunde ladda i lugn och ro hela dagen. På plats i god tid. Tittade på målgången av en kompis, Johan, som verkligen kan konsten att ta ut sig. En fins, solig vårdag, härlig stämning i stan, bra uppladdning. Två dagar innan satte jag pers på en MTB-slinga som jag brukar träna. Var uppladdningen för bra? Start, inte så nervös (bättre om jag är nervös) och så iväg. Fick tipset att ta det lugnt i första backen. Segt i början, låg snitthastighet och ingen puls. Hm, det händer inget, typ. Arbetar mig sakta in i loppet och får allt bättre flyt. Blir omkörd av en cyklist och kör om en. Väldigt fin bana 25 km över böljande rapsfält och grönskande bokskogar. Ökar efterhand, och får en bra avslutning. De sista svängarna inför mål som såg så svåra ut på bilbesiktning visade sig vara betydligt lättare i verkligheten och så var jag i mål. Trött? Nä! Nöjd? Till en början var jag hyfsat nöjd med placering och snitt. 6:a av 12 startande som alla var typ elit. 36km i snitt på en småbackig och småblåsig bana. Efterhand så blev jag dock alltmer missnöjd med att ha missat min målsättning. Jag skulle ju ta ut mig! Nåja, det tar väl tid att lära sig och på onsdag är det nytt tempolopp. Uppladdningen kommer då att vara allt annat än perfekt så det ska nog gå bra. :-)

Som straff eller tröst så blev det tre pass dagen efter. Först lite open water-simning på morgonen hemma i västra hamnen, sedan upp till Höör för att testa X-cup MTB-banan inför lördagens tävling och så två varv (60 km) på cykelsträckan på Sövde Triathlon som jag ska köra i början av juni. Återigen riktigt fina pass. Varning, varning! Tog det rätt lugnt på den fina MTB-banan (laddade iofs i utförskörningarna) och satte QOM (Queen of Mountain) på den och på sövdecyklingen höll jag 31 km/h i snitt trots att det blåste 8 m/s. I lördags blev det dessutom mitt första traillöpningspass sedan Åda för en månad sedan. Har varit totalt oinspirerad till löpning, men återfått inspirationen lite efterhand och nu var det dags. Kändes förvånansvärt bra och jag kunde t.o.m. ta i och ”spurta” de sista fem kilometrarna. Två bra träningsdagar, så hur gick det på söndagens X-cup? På vägen upp kände jag hur det knöt sig i magen och började flimra framför ögonen. Nerver, tänker ni nog nu, men faktum är att jag oftast har för lite anspänning innan tävlingar. Jag skulle behöva vara lite mer nervös och oftast går det bättre då. Troligen hade jag ätit eller druckit något dåligt på morgonen, jag var helt blek och orkeslös och bestämde mig för att inte starta. Min son Gunnar skulle dock köra barnrejset och vi laddade inför det. Barnloppet går precis innan den start jag skulle ha kört. Efter att ha sprungit med Gunnar i skogen så kändes det ändå som att jag skulle kunna starta. 5 min innan start, upp till bilen, byta om, hann kissa men inte kolla lufttrycket i däcken. Sprint ner till start, en minut innan. Första delen är en lång uppförsbacke och jag tyckte att det gick väldigt tungt. Mycket köbildning inne i skogen då många fick kliva av vid de tekniska delarna. Lyckades köra om lite ändå men magen gjorde att jag inte ville eller kunde ta i. är det inte lite dåligt med luft i bakdäcket, jo, jag kliver av och har säkert 0.4 bar, eller nåt. Får stanna och pumpa lite och blir såklart sist. Kör ändå hela första varvet, men bestämmer mig där för att bryta. Kroppen är helt slut, vilket bekräftas av att jag i natt sov nio timmar trots att jag fick en middagslur i går också. Ändå glad att jag startade, det finns bara en sak som är värre än DNF och det är DNS.

Just det, så har jag blivit med (ännu en) cykel. Har sedan jag tog upp det här med cyklingen tänkt uppgradera min landsvägsräser och nu slog jag till. Denna fina Mercks San Remo med Ultegra och FF-hjul. Den är sjukt snygg (och även snabb, tror jag). Känns extra bra med just den modellen efter att Bernt Johansson dragit en massa historier om Eddy Mercks bravader i just San Remo-loppet nu när vi var i Italien senast. Ment to be!

Jag har haft lite inspirationsbrist här på vårkanten. Förkylningarna under våren har tärt på formen och löpningen är inte lika bra som jag hoppats. Proppen ur när jag fick bryta båda tävlingarna under Åda Wild Boar-helgen. På vägen hem därifrån bestämde jag mig för att hitta ny inspiration och göra det genom att göra det som är kul, så jag bestämde mig för att sticka till Italien några dagar och cykla landsväg över Valborg. Det är ett gäng från C2 Vertical Safety, företaget som sponsrar mig med La Sportiva, Buff och Petzl, som kör en sådan resa varje år och jag fick frågan om att hänga på lite tidigare i vår men hade då tänkt köra någon tävling som skulle krocka. Nu blev det inte så och jag fick pussla ihop schemat med kort varsel för att få ihop fyra cykeldagar i Appeninerna, söder om Bologna.

Det är Bernt Johansson som håller i resorna och upplägget och med sig som extraguide hade han med sig tidigare elitcyklisten Michael Ekström. Halva gänget hade kommit redan på lördagen och jag anslöt tillsammans med några andra på tisdagen. Förutom folk från C2 så är det lite andra ”hang-arounds”, som alla har någon anknytning och flera varit med tidigare. Vi var ca 20 pers och ett väldigt skönt gäng att umgås med. På onsdagen stack vi ut halv nio och eftersom jag hade vilodag på tisdagen så hade jag riktigt med spritter i benen. Upplägget var att vi körde i två klungor, ordnat i tight belgisk klunga i lugnt prattempo. När det kom backar så är det fri fart till toppen och sedan fri fart ner igen. Första dagen hade jag lite svårt att hålla igen i första klungkörningen, men anpassade mig såklart. När första backen kom så var det dock full fart från start. Riktigt härligt! Körde iväg solo men ungefär halvvägs fick jag sällskap av en av killarna, Christer och Micke (Ekström) kom också ikapp. Mot slutet fick jag ge mig men det var en härlig känsla att få ta i. Vid nästa backe var jag kaxig nog att ge min kompis Staffan (som jag brukar plåga i trailspåret) lite försprång. Det tog jag aldrig igen, trots att Bernt gick upp och försökte dra fram mig. Sen var det ungefär så resten av dagarna. Jag drock iväg först, för att ungefär halvvägs komma ifatt av Christer och Staffan som kämpade om att komma först upp, och själv fick jag oftast sällskap av Micke (som jag oftast fick ge mig emot mot slutet). Riktigt roliga fajter var det. Utförskörningarna var också härliga och här fick några av de mer rutinerade, men kanske för tillfället inte lika ”toppade, killarna briljera med sin teknik. Värst var oftast Pedro som bombade på. Jag ska säga att vi alla körde med god marginal mot vår förmåga i utförskörningarna. Safety First! Tekniken kan man öva på ända. Det bästa med hotellet var att det låg i en ort nere i dalen så vi hade alltid nedförsbacke och oftast medvind på väg hem, vilket var härligt.

En av kvällarna hade Bernt föredrag där han berättade lite om träning och en del om sin karriär. Det var oerhört inspirerande att höra honom berätta om tex sitt OS-lopp och det fullkomligt lös ur hans ögon trots att han måste ha berättat om det tusentals gånger. Jag ska också tillägga att han var den av oss överlägset starkaste cyklisten. Han kunde vänta in sista man i klungan och sen ändå köra ifatt och förbi oss andra i klättringarna, utan problem. Häftigt!

På torsdagen var vi på vinprovning på en gård som gjort eget vin i generationer. Passande nog var detta Valborg och då vi var ganska många med Uppsala-anknytning så kändes det helt rätt att gå ”all-in”. Mycket trevligt, gott och roligt, cyklingen dagen efter blev möjligtvis lite lidande, men det var det värt. (Förutom att min ”gamla” ICA Kvantum-kollega Martin nu har en mycket kompromenterande videofilm av mig och kollegan Maria).

Fyra cykeldagar, många mil, talrika fikastopp och många nya och gamla trevliga bekantskaper. Tillbaka kommer jag full med ny inspiration och dessutom tror jag att jag fått rätt bra träning ändå.

Stort tack till Team C2 för att jag fick följa med! Ni är bäst!! Och så Bernt och Micke då, förstås!

Efter drygt tre månaders tävlingstorka så är det nu en intensiv tävlingsperiod. Jag älskar som sagt att tävla, så nu är der vår i dubbel bemärkelse. Denna helg var det dags att göra debut i triathlonsammanhang, denna gång med duathlon i Klippan. Det är första gången jag testar det här med att köra mer än en gren åt gången. Det är många som funderat på varför jag, som ändå springer, cyklar och simmar, ännu inte testat triathlon. Dels beror det väl på att det finns så mycket annat som är roligt (jag är ju hellst är ute i spenaten och härjar), dels tycker jag att de här bytesmomenten verkar sjukt stressande.

Helgen började redan igår. I stället för att vila inför tävling så tänkte jag köra ett lite lugnare MTB-pass. Fick sällskap av Hans, som kom dragandes med ”dålig form” (nåja). Vi körde i ett ganska lagom tempo, men på vissa ställen märkte jag att Hans drog på lite och jag försökte hänga på. Det var en sjukt fin kväll, med vårsol, vitsippor och torra stigar. Helt enkelt underbart! Sista sträckan var gasen i botten och jag kände mig som barn på nytt. Det blev visst några QOM’s också och totalt två timmar cykling. Inspirerande uppladdning, men kanske lite hårdare än jag hade tänkt. Jag hade iaf en så härlig känsla på väg hem att det spelade ingen roll hur resten av helgen skulle bli, denna känsla skulle räcka hela helgen!

Skön, soft stämning när jag kom upp till Klippan i morse. Snackade lite med den (enda andra) tjejen som kom till start i den långa distansen, Camilla. Riktigt trevlig och från Boden, så det känns lite som hemma. Camilla var betydligt mer rutnierad och har kört fyra Ironman, som bäst på 11h och ska köra VM i Motala i sommar. Min egen ambition för tävlingen var att göra smärtfria byten och att hålla jämn ansträningsnivå under loppet, dvs inte ta i för mycket eller för lite från start. Det blev knappt någon uppvärmning. Den första stinten är 10 km löpning, längs en kuperad varvbana på 2,5 km. Det kändes segt i benen. Jag hade varit hos min naprapat, Sara på Lunds Naprapatklinik, dagen innan, och kroppen kändes avslappnad och stark, men seg. Sannolikt som ett resultat av utebliven uppvärmning (för det kan ju inte bero på mitt fredagspass…)

Lyckades till slut bli varm, eller varm. Fel klädstrategi och blev nog lite för varm på löpningen. Tog av de långa tightsen vid byte till cykel, vilket gjorde att jag frös vid cyklingen… Löpning plus växling gick på knappa 50 min, klart sämre än jag hade tänkt (typ 45-46). Ny gren och cyklingen kändes däremot riktigt bra. En stundtals rätt teknisk bana med snäva kurvor i banta utförsbackar, passade mig riktigt bra. Jag vågade dra på ordentligt i de snabba partierna och hängde i trots sega ben, i uppförsbackarna. Det var faktiskt mycket roligare än jag hade trott, att cykla själv. Körde om två killar och väntade på att Camilla skulle komma ikapp mig under cyklingen. Vid varvning efter 25 km så hade jag kört i 44 min. Klart bättre än jag hade räknat med (typ 50). Lyckades hålla farten även på andra varvet och knappt 1:29 på den kuperade 50 km-cyklingen är jag supernöjd med. Återigen byte, och återigen löpning. Nu två varv och 5 km. Kändes bättre nu och sprang det första varvet på 11 min och totalt 23 min på dessa sista 5 km. Camilla kom aldrig ikapp och jag är grymt nöjd med att matcha en så duktig tjej. Nöjd med tiden som totalt blev 2:41, enbart 11 min efter herrsegraren, Sebastian som också kör för Heleneholm. Tiden var för övrigt inte ens dubbelt så mycket som bästa dam på halva distansen. Ja, det är ju sjukt vad tidsfixerad jag blev nu plötsligt när man börjat nosa på triathlonträsket, ha ha. Nåja, sjukt nöjd med cyklingen och att jag höll jämn ansträngningsnivå (och tempo, t.o.m. negativa splittar) under loppet och att bytena gick smidigt. Mersmak? Ja, kanske…

Det gånga helgen skulle bli tävlingspremiär, delux. På fredagen skulle jag köra ett sprint race (traillöpning) som förkör inför Åda Wild Boar race och på lördagen var själva huvudnumret där jag skulle springa ”mellansträckan” på 27 km. Söndagen var vikt åt min första MTB-tävling, ett time trial-lopp över 10km i X-cup.
På fredagen åker jag upp till Åda (som ligger utanför trosa) och känner mig taggad för sprinten. En ganska lång bilresa på ca 6 timmar och jag hinner checka in på hotellet. Lägger mig ner på sängen och vill helst bara sova, men det hinner jag inte om jag ska värma upp. Upp igen, på med rejskläder och iväg till start. Provspringer den 1-km långa tävlingsbanan ett par varv som uppvärmning. Tävlingen är ungefär som en skidsprint, dvs med försök, kvart, semi och sedan final, där man slår ut varandra i vägen mot seger. Då vi inte är så många anmälda i damklassen så blir det semi direkt. ”Skönt”, tänker jag som egentligen känner mig rätt trött. Starten går och jag känner direkt att kroppen inte svarar. Benen är sega och jag får liksom ingen fart i dem. Vi springer tillsammans och jag pallar inte att dra på. På upploppet ger jag mig. Halvt av att de andra är snabbare, och halvt av att jag inte pallar att springa final. Jag tänker att kroppen nog är sliten av bilresan. En dusch på det och god middag i supertrevlig sällskap. Anders Nordström, bossen av tävlingen, har verkligen fixat det fint för mig. Inbjuden och allt så står de för fiolerna och jag får bo superlyxigt på Trosa Stadshotell & Spa.

På kvällen är det inspirationsföreläsning av Kristina Paltén, som bl a satt världsrekord i at springa på löpband i 48 timmar. Hon pratade om mental styrkan och berättade om sin historia med att hon alltid varit rädd för att misslyckas och om hur hon, när hon livsmässigt stod på botten, kände att hon inte hade någonting att förlora och vågade satsa. Hon ställde frågan till publiken om vad mental styrka är och jag svarade: ”Att våga vinna och att våga förlora.” En av mina styrkor är att jag vågar just både vinna och framförallt vågar förlora. Jag är inte rädd för att misslyckas och vågar satsa även om jag skulle misslyckas och förlora. Omvänt så vågar jag också tro att jag kan vinna, även när alla förutsättningar talar om motsatsen.
Efter en god natts sömn och jag förväntar mig att vakna upp med tävlingsnerverna på spänn. Icke! Jag är förkyld. Tjockt i halsen, kroppen känns trött, seg och öm. Fan! Känner dels besvikelse över att inte kunna ”leverera” nu när man är inbjuden och allt och dels att det är så tråkigt för jag älskar att tävla och jag har inte fått göra det sedan nyårsafton. Det ska dessutom vara en väldigt fin bana, som är teknisk, vilket jag gillar. Jag bestämmer mig för att ändå gå till start och iaf springa igenom banan, utan prestationskrav. I detta läge är jag stor favorit att vinna loppet och affischnamn för tävlingen. Jag känner att idag ska jag ”våga förlora”. Jag kommer inte att under några rimliga omständigheter, ta hem detta, men jag vill vara med i tävlingsgemenskapen, få springa banan och bara vara med, helt enkelt.
Starten går och jag går ut i ett lugnt och behagligt tempo. Ligger 3:a/4:a ett tag och känner att det nog faktiskt inte ska vara några problem att ta in på täten då de första tjejerna sprintar iväg i full fart. Jag ligger på en låg puls och loppet är långt. I första backen märker jag dock att detta inte kommer att hålla. Kroppen svarar inte alls och om jag ska fullfölja så kommer priset att innebära en rejäl förkylning med flera inställda tävlingar (och träningspass) framöver. Det är helt enkelt inte värt det, så jag går av efter ca fyra km. Trist att inte kunan fullfölja när jag ändå bestämt mig för att ta det lugnt.
Det blir en lugn och skön em där jag kan njuta av vädret, se de andra gå i mål och hänga lite med Knutte som är min sponsorkontakt på C2 Vertical Safety och som lämpligt nog bor i Trosa.

Ladda om!

Eftersom jag inte fullföljde loppet så kunde jag sätta mig i bilen och komma hem i rimlig tid för att få sova då jag skulle upp i ottan till X-cup på söndagen. Jag startade som nr 7 kl 09:03 och ville vara på plats i god tid. Denna dag kändes det rätt. Tävlingsnerverna var på spänn och nervositeten infann sig. Kroppen kändes dock sådär och jag hade som plan att ta det ganska lugnt, men ändå rulla igenom och få lite tävlingsrutin i mitt första MTB-lopp. Idag ska jag våga vinna. Jag har tränat MTB sedan nyår, är förkyld och har ”på pappret” ingenting att sätta emot. Jag tänker inte på det, utan vet att min styrka idag främst är det mentala, att jag vågar och att jag (i alla fall) tror att jag kan. Starten går och jag trampade iväg. Jag har 6 cyklister framför mig och tog den första redan efter några hundra meter. Banan innehåller fyra stigningar på grusväg och så några följsamma downhillpartier och några partier av lite mer teknisk karaktär med stengärdsgårdar och lerhål. Det hade regnat under veckan och var riktigt uppkört i lerhålen. Jag kom in i rätt känsla från början, tog det ganska lugnt i uppförsbackarna för att inte pressa kroppen för mycket, men jag tog ändå i. Försökte köra avslappnat i de tekniska delarna och det gick rätt hyfsat. Var nere i leran ett par gånger dock, men klarade de tekniska delarna bättre än förväntat. Körde fel två gånger, men kände ändå att det gick rätt hyfsat. Fick tiden 40:50 vilket var en förbättring jämfört med träningsrundan helgen innan då jag låg på dryga 44 min. Körde om alla framför och gick då först in i mål. De skulle starta ungefär 300 cyklister till så hur det här skulle stå sig återstod att se. Det visade sig dock att vi tjejer var väldigt tighta i tid och de flesta av oss körde in inom ett 2-minutersspann. Jag var endast 1:20 efter segrande turbo-Tessan, vilket jag är grymt nöjd med. Resten av dagen kunde jag bara gå runt och njuta. Min son, Gunnar, som är 4 år skulle också köra barntävlingen. Detta skulle bli hans tredje x-cup-tävling och den första på hans nya, riktiga MTB. Eftersom den är lite för stor och han har svårt att komma av och på så fick jag springa efter honom. DET var nog det jobbigaste på hela dagen! En superkul dag, även denna med fint väder, bra tävlingsarrangemang, en massa goa vänner och bra prestationer.